Pollination som ekosystemtjänst.

Pollinatörer är en fråga i tiden. I slutet av 1990-talet introducerade Gretchen Daily och Robert Costanza begreppet ekosystemtjänster för att beskriva människans beroende av naturliga processer och produkter som skapas av våra ekosystem. Begreppet har sedan dess fått ett enormt genomslag inom vetenskap och policy och var centralt för IPBES globala utvärdering av biologisk mångfald och ekosystemtjänster (som även använde begreppet naturnyttor). För att illustrera detta beroende har pollinering ofta använts som exempel, dels därför att det exemplifierar en ekosystemtjänst som är hotad av pågående utarmning av naturliga ekosystem, dels för att den utgör ett pedagogiskt exempel på människans beroende av naturen. Föga förvånande fokuserade IPBES första globala utvärdering på pollinatörer. Debattens vågor har svallat höga, och begrepp som ”pollinatörskrisen” har bidragit till att dramatisera diskussionen. Uppfattningarna om hur det står till med våra pollinatörer, vilka konsekvenser förluster av pollinatörer kommer att få och vad man kan göra åt det är många och inte alltid förenliga. Debatten har fokuserat på både tambin och vildbin, där status och roll för respektive grupp ofta blandats ihop och övriga pollinatörer delvis glömts bort. Det finns därför ett behov av att sammanfatta vad vi vet om hur det går för våra pollinatörer, varför vi ska bekymra oss om hur det går för dem och vad vi kan göra för att gynna dem. Fokus här ligger på vilda pollinatörer och deras roll för pollination av vilda växter och grödor, framför allt i tempererade områden som Sverige