Normer från 1800-talet? En studie om den grammatiska terminologin i läroböcker i svenskämnet

Den här uppsatsen diskuterar den terminologi som används i läroböcker ämnade för kursen Svenska 2 i gymnasieskolan. Läroböckerna och dess terminologi sätts i förhållande till två verk som historiskt har varit normerande för den svenska grammatiska terminologin. De två verken är dels Svenska Akademiens grammatik dels ett betänkande från 1882 som syftade till att skapa en mer enhetlig grammatisk terminologi för läroböckerna i svenska skolan. Betänkandet kom att bli normerande under lång tid framöver. I studien undersöks sju läroböcker och forskningsfrågorna handlar om vilken grammatisk terminologi som står att finna i betänkandet från 1882, SAG och läroböckerna, hur denna terminologi förhåller sig till varandra samt avslutningsvis om svenska läroböcker har uppdaterat sin grammatiska terminologi i linje med SAG. Resultaten påvisar att läroböckerna inom vissa områden har uppdaterat terminologin så att den ligger i linje med den moderna forskningen och SAG. Ett exempel på detta är att termer som dativ- och ackusativobjekt inte längre används. På andra områden är dock terminologin fortsatt densamma som går att finna i det nu snart 140 år gamla betänkandet. Inga läroböcker har följt SAG vad gäller indelningen av ordklasser och betänkandet är också mer normerande i hur man skriver om satsdelarna. Resultaten visar också att läroböckerna inom ett område har valt att gå en egen väg med en förenklad grammatisk terminologi. Detta gäller grammatiskt genus där en majoritet av läroböckerna valt att kalla dem N-genus/ord och T-genus/ord istället för de av forskningen använda termerna Utrum och Neutrum