Descriptive cohort study of patients with dilated cardiomyopathy enrolled to SU-Sahlgrenska from June 2018 to June 2020 within the framework of Sahlgrenska Cardiomyopathy Project (SCMPC)

Introduction and Aims: Cardiomyopathies (CMP) is a heterogeneous group of disorders associated with different types of myocardial dysfunction or ventricular arrhythmia, which may lead to premature death. In early stages, CMP may be asymptomatic or present with few symptoms which most often explains the difficulty of early diagnosis. As the CMP disease progresses, heart contractility gets affected and most often leads to heart failure (HF) or arrhythmias. The purpose of the study was to describe baseline characteristics, initial symptoms and medical treatment in patients with dilated cardiomyopathy (DCM). Method: This is a retrospective descriptive cohort study with a total of 89 patients with a DCM diagnosis within the Sahlgrenska cardiomyopathy project (SCMPC). The patients were enrolled between June 2018 and June 2020. Data from medical records were collected and analyzed. Variables obtained were baseline characteristics (age, sex, BMI), age at onset and type of earliest symptoms, New York heart association (NYHA) class, and treatment. Results: Mean age at symptom debut was 45.7 (15.2 SD). Men were overrepresented with 75.2% of the patients. DCM patients had a BMI of 26.2 (5 SD) which is classified as overweight. Amongst DCM patients, 43.5% presented with NYHA class 3, followed by NYHA class2 (26%), NYHA class 1 (16%), and NYHA class 4 14%. Dyspnea was the most common initial symptom (67.4%) followed by fatigue (55.1%). Beta blockers were the most frequently used medical therapy (93.3%), followed by ACE-inhibitors (79.8%), spironolactone (66.3%) and loop diuretics (57.3%). Conclusion: Dyspnoea was the most common symptom at disease presentation. Men in their forties with overweight were over represented in DCM patients, which should raise awareness of DCM as a differential diagnosis even in relatively young men with dyspnoea.Kardiomyopatier är en heterogen grupp av hjärtmuskelsjukdomar. Kardiomyopati påverkar hjärtmuskeln och leder till att den blir strukturellt eller funktionellt förändrad vilket i sin tur leder till nedsatt pumpförmåga och risk för att hjärtat slår oregelbundet. Kardiomyopati kan leda till hjärtsvikt med symptom i form av andfåddhet, trötthet samt vätskeansamling i kroppen etc. Hjärtsvikt är ett allvarligt tillstånd och har generellt dålig prognos. För att förbättra prognos och livskvalité är det viktigt att tidigt sätta in behandling. Det finns flera viktiga faktorer att tänka på innan hjärtsviktsdiagnos sätts, såväl diagnostisk metod som tolkning av erhållna resultat är viktiga. Det finns olika typer av kardiomyopatier och dessa kan manifestera sig kliniskt olika. I detta arbete fokuserade författaren på typen dilaterad kardiomyopati förkortad DCM. Orsaken till DCM är inte helt klarlagd, det kan röra sig om genetisk sjukdom samtidigt som sjukdomen kan vara helt idiopatisk (okänd orsak) eller förvärvad. Kardiomyopaticentrum på Sahlgrenska bildades för att systematiskt handlägga och kartlägga patienter med kardiomyopati. Sjukdomsgruppen har ofta dålig prognos vilket gör att forskning inom denna sjukdomsgrupp är angelägen. Patienter med bekräftad DCM registreras i en databas för att beskriva baslinje karaktäristiken dvs ålder, kön, BMI, debutsymtom och behandling. I examensarbetet inkluderades 89 patienter med DCM där bakgrundsfaktorer och sjukdomspresentation kartlades. Dessa patienter inkluderades i Sahlgrenska kardiomyopati projektet från 2018 till 2020. I detta arbete kunde vi identifiera vissa karakteristika.I denna studie kunde man se att medelåldern vid insjuknandet var 46 år och att majoriteten av patienterna var män. Andningssvårigheter var ett vanligt debutsymtom bland patienterna. Ett medelvärde på BMI var 26, vilket innebär att patienterna var något överviktiga. Betablockerare och ACE hämmare var förskrivet till de flesta patienterna. Dock var det få personer inkluderade och inga jämförelser med hjärtsviktspatienter med t.ex. kranskärlssjukdom eller hypertoni genomfördes och därför kan man inte dra säkra slutsatser om vad som är speciellt hos patienter med hjärtsvikt och diagnosen DCM. Detta arbete är hypotesgenererande, men fler och större studier behövs för att kunna bekräfta fynden och öka förståelsen för DCM