Real experiences of unreality – an systematic literature review about patients experiences of delirium

Bakgrund: Delirium är en akut cerebral dysfunktion och ett vanligt förekommande tillstånd hos patienter som vårdas inom intensivvården. Tillståndet är välkänt sedan 1950-talet och för med sig svåra konsekvenser för de drabbade. Det är dock än idag svårdiagnostiserat och icke prioriterat i det dagliga arbetet på intensivvårdsavdelningar världen över. Syfte: Beskriva patienters upplevelser av delirium i samband med vård på en intensivvårdsavdelning. Metod: En systematisk litteraturöversikt genomfördes för att generera en djupare förståelse för patienters subjektiva upplevelser. Data analyserades och kondenserades till sex teman. Resultat: Resultatet visar att patienter som har delirium i samband med intensivvård befinner sig i en bisarr verklighet som präglas av hallucinationer och vanföreställningar. Ofta upplever patienter att de utövar en kamp för sin överlevnad där omgivande intensivvårdsmiljö och vårdpersonal kan utgöra ett hot. De kan på olika sätt förflyttas i tid och rum och känna att de förlorar sig själva och kontrollen över både kropp och sinne. Relationen med vårdpersonal och närstående varierar då patienter har delirium men behov av empati och ett bekräftande bemötande är av stor vikt. Rädsla är ett övergripande tema för patienter med delirium och upplevelserna påverkar dem även i efterförloppet. För att försöka gå vidare är det för de flesta viktigt att prata om sina upplevelser. Slutsats: Delirium är ett komplext tillstånd som orsakar ett stort lidande för de patienter som drabbas. Det behöver fortsatt uppmärksammas och prioriteras i det dagliga arbetet inom intensivvården. Intensivvårdssjuksköterskor som är nära patienter dygnet runt har ett stort ansvar i att bedöma patienter avseende delirium och lindra lidandet hos de som utvecklat det. Det kan göras genom ett lugnt bemötande med fokus på empati och kommunikation.Introduction: Delirium is an acute cerebral dysfunction which is a common occurrence for intensive care patients. The condition has been known since the 1950s and brings dire consequences to the affected patients. However, in intensive care units today it is still not a priority and correctly diagnosing patients with delirium poses many difficulties. Aim: To describe patients’ experiences of delirium while being cared for in an intensive care unit. Methods: A systematic review was conducted to generate a deeper understanding of patients’ subjective experiences. The collected data was analysed and condensed into six themes. Results: The results showed that intensive care patients with delirium experience a bizarre reality characterised by hallucinations and delusions. They often face a perceived struggle for survival where the surrounding care environment and staff can constitute a threat. The patients can experience being transported through time and place as well as feeling like they are losing themselves and the control of both body and mind. The relationship with staff and close relatives vary for patients with delirium but the need for empathy and an affirmative approach is paramount. Fear is an overall central theme in patients with delirium and the experiences still affect the patients afterwards. Talking about the experiences is important to many to receive closure. Conclusion: Delirium is a complex condition that constitutes a great suffering for those affected. It needs to be further recognized and prioritised in the clinical day-to-day work. The critical care nurse who is in close contact with patients at all hours has an important responsibility in assessing patients in regards to delirium and mitigate the suffering for those who develop it. A way to do this is through a calm demeanour, with emphasis on empathy and communication