Organisering av social ojämlikhet i skolan - En studie av barnskolors institutionella utformning och praktik i två nordiska kommuner

Sammendrag/Sammanfattning Den här avhandlingen visar att studiet av organisering i förhållande till fyra av skolans funktionssystem, kopplade till social ojämlikhet, är relevant för att förstå hur skolor bidrar till inklusion och exklusion. Både i jämförelse mellan skolor och mellan elever så visar PISA-resultat att social klass har större betydelse för prestationsresultat i Norge jämfört med vad man finner i Finland. En intressant frågeställning blir varför två nationer med likartade skolsystem får så olika resultat kopplat till social utjämning. I avhandlingen studeras hur skolor belägna i högstatus- och lågstatusområden, i en norsk och en finsk kommun, organiserar och kommunicerar sin utbildning i förhållande till social ojämlikhet och hur detta skapar inklusion och exklusion av elever. Genom fallstudier visas hur skolsystemen skapar olika former av organisering, beroende på sin socioekonomiska profil. Här används neoinstitutionell teori för att förstå hur skolor samspelar med sin institutionella omgivning. I utbildningssystemet är det ömsesidiga beroendet av exklusion och inklusion centralt. Varje gång skolan svarar på press från en komplex omvärld, uppstår kommunikationer som skapar ”innanförskap” och utanförskap. Resultaten visar en betydande olikhet i hur skolorna i de olika områdena organiserar sig och vad skolans olika system kommunicerar. Systemens organisering och kommunikation skapar på olika sätt inklusion och exklusion. Skolor orienterar sig mot sin institutionella omgivning, förhandlar och anpassar sig. De blir isomorfa med sin institutionella omgivning i olika grad och organiserar sin praxis i takt med normer och värden som är funktionella i den aktuella närmiljön. Standardisering och differentiering står i ständig relation till varandra. I den norska kommunen måste skolan anpassa sig till en mer komplex omgivning än i den finska. När komplexiteten i omgivningen ökar måste en skola som står i nära relation till sin omgivning arbeta med anpassning. Det sker genom ökad differentiering i olika delsystem. Anpassningen bidrar till att skolan blir både inkluderande och exkluderande – på olika sätt. I stället för att i huvudsak se social ojämlikhet som en reproduktiv struktur, baserat på föräldrars socioekonomiska bakgrund och maktresurser, kan den här studien bidra till att öka förståelsen för hur skolan bidrar till att skapa social ojämlikhet genom sin organisering av verksamheten