Urban viltförvaltning – kommunala behov och åtgärder för att begränsa viltrelaterade problem

Många viltstammar ökar i Sverige, både på landsbygden och i tätortsnära miljöer. Därmed ökar möjligheterna att ta del av olika nyttor, eller om man så vill ekosystemtjänster, från vilt. Samtidigt ökar dock även risken för viltrelaterade problem, eller ekosystemotjänster. I urbana miljöer är befolkningstätheten hög, vilket innebär att många människor potentiellt påverkas såväl positivt som negativt av viltet. Det kan handla om allt från att njuta av fågelsång om våren, till att vara rädd för vildsvin eller störas av häckande råkor utanför fönstret. Urban viltförvaltning är i huvudsak ett kommunalt ansvar, som främst handlar om att hitta avvägningar mellan ekosystemtjänster och ekosystemotjänster från vilt. Det finns en mängd olika åtgärder för att minska olika viltrelaterade problem, men ofta sätts fokus på reglering av viltstammarna genom jakt. Kommunerna har jakträtten på kommunal mark och därmed (precis som andra markägare) ett ansvar att reglera viltstammarna om så krävs ur ett allmänt intresse. Många kommuner anlitar viltförvaltare (”kommunjägare”) som bedriver viltförvaltning på kommunens mark inom detaljplanerat område. Rapportens fokus ligger på åtgärder för att minska problem och otjänster från vilt; detta är ett första försök att beskriva den kommunala viltförvaltningen kvalitativt och kvantitativt, med hjälp av attitydundersökningar riktade till kommuner och till viltförvaltare. Kommuner med fler invånare fick fler hänvändelser om viltrelaterade problem, och hade oftare anlitat viltförvaltare. En klar majoritet av de kommuner som svarat hade anlitat viltförvaltare, och uppskattningsvis motsvarar arbetsinsatserna i Sveriges kommuner närmare 200 årsverken. Viltrelaterade problem och hänvändelser ökar för de flesta artgrupperna enligt både kommunernas viltsamordnare och kommunala viltförvaltare. Ökningen är störst för vildsvin. En majoritet av de kommunala viltförvaltarna hade jagat både på kommunägd och på privat mark; vanligast var att ha jagat grävling, kråkfåglar och rådjur. Viltförvaltarna bedrev dock även annan verksamhet, som exempelvis olika åtgärder för att skrämma vilt från platser där det ställt till problem. Kommuner fick relativt ofta hänvändelser om viltolyckor i trafiken och många viltförvaltare arbetade med trafikeftersök, även om de långt ifrån alltid hade formella uppdrag från Nationella viltolycksrådet vilket normalt bör vara fallet. Det vore sannolikt möjligt att öka effektiviteten och acceptansen för urban viltförvaltning om kommunerna upprättar viltstrategier och viltförvaltningsplaner, säkerställer att viltförvaltare som anlitas omfattas av olycksfalls- och ansvarsförsäkringar, samt tillser att både kommunens viltsamordnare och anlitade viltförvaltare får gå utbildningar inom urban viltförvaltning