Sjuksköterskans upplevelse av kommunikativa interaktioner med patienter som har afasi : En intervjustudie

Bakgrund: Afasi ger patienter nedsatt funktion att tala eller förstå talat eller skrivet ord. Det krävs att sjuksköterskor har färdigheter om kommunikativa interaktioner eftersom patienter med kommunikationssvårigheter är beroende av sjuksköterskors kompetens som kommunikationspartner. Sjuksköterskor upplever detta svårt och ytterligare utbildning i kommunikationssätt kan hjälpa att främja framgångsrika kommunikativa interaktioner med patienter. Joyce Travelbees omvårdnadsteori användes som referensram eftersom mellanmänskliga relationer, kommunikation och individanpassning är centrala delar i teorin. Syfte: Var att belysa sjuksköterskors upplevelse av kommunikativa interaktioner med patienter som har afasi orsakad av stroke. Metod: En empirisk studie med en kvalitativ ansats baserad på intervjuer. Ett strategiskt urval av deltagare gjordes på ett sjukhus i södra Sverige. En kvalitativ innehållsanalys gjordes med inspiration av Graneheim och Lundmans mall av hur det kan genomföras. Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskor upplevde kommunikationen med patienter med afasi svår. Detta gjorde att de inte alltid lyckades nå fram och då uppstod flera negativa känslor. Sjuksköterskorna kunde då anpassa sitt bemötande och använda olika metoder för att underlätta kommunikationen. Innehållsanalysen resulterade därför i de fyra kategorierna: Känslor, Svårigheter i kommunikationen, Bemötande och Metoder för att kommunicera. Slutsats: Förståelsen mellan sjuksköterska och patient upplevdes underlättas under tiden de lärde känna varandra, vilket var problematiskt eftersom sjuksköterskorna upplevde brist på tid i arbetet. Flera tidigare studier har även visat att tidsbrist och för hög arbetsbelastning förekommer inom hälso- och sjukvården och det kan därför vara ett problem som bör uppmärksammas. Eftersom efterfrågan fanns specifikt efter fler tekniska hjälpmedel att ta till för att underlätta den kommunikativa interaktionen med varje patient som enskild individ kan det även vara en relevant inriktning på fortsatt forskning i ämnet