I stridens hetta

Den fysiska riksplaneringen infördes på 1970-talet för att lösa ökande miljöproblem och markanvändningskonflikter mellan olika intressen – exploaterande såväl som bevarande, till exempel industrilokalisering och naturvård. Riktlinjerna för denna riksplanering fördes in den nya naturresurslagen 1987, och därefter oförändrat in i miljöbalken 1998 där riktlinjerna i form av ett riksintressesystem återfinns idag. Detta betyder att beslut tagna om markanvändningskonflikter på 1970- och 1980-talet, med denna tids värderingar, fortfarande idag tillåts reglera en stor del av svensk mark- och vattenanvändning. Detta har inte skett helt okritiskt: ända sedan starten har kritik riktats mot systemets otydlighet, dysfunktion och juridiska osäkerhet – samma kritik som riktas mot det idag. Ett av dessa riksintressen är områden som behövs för totalförsvaret. När ovanstående beslut togs pågick det kalla kriget, och försvaret av Sverige var av yttersta vikt. Behövde Försvarsmakten ett område för sin verksamhet gavs de företräde vid en eventuell konflikt med andra, oförenliga riksintressen. Utöver hela samhället, har Försvarsmaktens organisation sedan dess förändrats i grunden. Från att under kalla kriget, med en omfattande mängd värnpliktiga, syftat till att skydda Sverige mot en invasion, är det främsta syftet idag att med en betydligt mindre mängd anställda soldater hjälpa till i internationella och nationella kriser, krig eller naturkatastrofer. Att försvara Sverige är inte längre i huvudfokus. Detta till trots har riksintresse för totalförsvaret fortfarande företräde gentemot all annan riksintressant markanvändning. Denna uppsats problematiserar detta. I en utredning av riksintressesystemet, presenterad av regeringen 2013, nämns bara riksintresse för totalförsvaret kort: "särskild hänsyn" ska tas till detta riksintresse. Vad betyder detta? Ska det granskas särskilt, eller ska det utelämnas ur granskningen? Med denna uppsats argumenterar jag för att detta är en för oproblematisk syn på detta riksintresse, och att det borde underställas samma granskning som övriga riksintressen. Genom en fallstudie av en konflikt mellan ett vindkraftsprojekt och flera riksintressen för totalförsvaret i Hanöbukten, Sölvesborgs kommun, framkommer det att Försvarsmakten i hävdandet av sina riksintressen tillämpar ett högst centralistiskt, expertmässigt och onö-digt krångligt tillvägagångssätt. Vindkraftsföretaget, kommunen, länsstyrelsen, Mark- och miljödomstolen – ingen kan uttala sig om huruvida vindkraftsprojektet skulle skada riks-intressena för totalförsvaret. Det kan enbart Försvarsmakten. De menar att det skulle det. Att de sedan inte argumenterar för detta förrän efter att Mark- och miljödomstolen skickar upp ärendet till regeringen för slutgiltigt beslut, väcker flera frågor kring företrädet för riksintresse för totalförsvaret, kring riksintressesystemets funktion och om någon idag överhuvudtaget minns intentionerna med systemet