En socialt hållbar stad? : En diskursanalys av konstruktionen av utbyggnadsområden som socialt hållbara

Detta arbete har fokus på social hållbarhet och rättvisa inom den kommunala fysiska planeringen. Utifrån tidigare forskning har det blivit allt vanligare för kommuner att formulera mål om ökad social hållbarhet i sina visioner. Samtidigt verkar det finnas en problematik med detta. Det handlar dels om svårigheten att definiera social hållbarhet men också om svårigheten att mäta sociala värden. Ytterligare aspekter som kan försvåra arbetet mot social hållbarhet är relaterade till den förändring som pågår idag karaktäriserad av globalisering, privata aktörers ökade inflytande i planeringsprocessen och av en allt mer nyliberal politisk styrning. För att få förståelse för social hållbarhet men också för den komplexitet som det verkar innebära för kommunal planering att arbeta med strategier för ökad social hållbarhet, har diskursanalys tillämpats som metod. Arbetets empiri utgörs av Hyllieprojektet - ett projekt lokaliserat i stadsdelen Hyllie i Malmö och som utifrån Malmö stad benämns vara ett projekt som ska bidra till social hållbarhet. Med hjälp av diskursanalysen har det varit möjligt att urskilja en tydlig motsättning mellan de diskurser som konstrueras i Malmö stads övergripande visioner jämfört med de diskurser som konstrueras i Hyllieprojektet. Resultaten i detta arbete synliggör att frågor om social hållbarhet och rättvisa tilldelas en dominerande roll i övergripande visioner men att Hyllieprojektet karaktäriseras av ett fokus ekonomisk tillväxt. Motsättningen kan dels förklaras med att det är betydligt enklare att tala om en positiv social utveckling i visioner som berör en framtida utveckling jämfört med i det praktiska utövandet. Men det kan också förklaras med att den politiska styrningen har blivit allt mer nyliberal där ett ökat samarbete mellan kommunala och privata intressen begränsar kommuners visioner för att istället vända utvecklingen till att främst prioritera ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Resultaten i detta arbete synliggör att det finns en problematik med att upprätthålla en sammanhållning mellan vision och praktik när det gäller prioriteringen av sociala frågor. För att strategier om social hållbarhet och rättvisa ska förverkligas även utanför övergripande visioner, krävs det troligtvis ett ifrågasättande av hur arbetet mot ökad social hållbarhet sker inom den fysiska planeringen idag