Crossing i två svenskspråkiga samtidsromaner

De senaste årens ökade flerspråkighet i samhället gör avtryck i den svenskspråkiga romanen. Verk av författare som Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari har gjort att man i Sverige ibland har talat om ”a new literary field” (Jonsson 2012, 213). Mycket av uppmärksamheten kring verken har rört flerspråkigheten, som till viss del har förklarats av författarnas ursprung och erfarenheter av kulturer och språk som är relativt nya i Norden, ibland kallade ”invandrarspråk”. Förhållandet mellan författarnas egen språkliga och kulturella repertoar och verkens flerspråkighet har debatterats. Kritiken har riktats mot att det ofta varit författarnas etnicitet istället för deras författargärning som kommenterats (Nilsson 2010, 132) och man har förbisett att verken ofta problematiserar just kategoriseringar som ”invandrarlitteratur” (Nilsson 2010, 10). För att komma ifrån detta men ändå behålla fokus på den litterära flerspråkigheten, är en analys av verk som innehåller ”invandrarspråk”, men som är skrivna av svenskspråkiga författare utan invandrarbakgrund, intressant. Syftet med studien är följaktligen att undersöka vilken roll den litterära flerspråkigheten får i verk av en finlandssvensk och en sverigesvensk författare, som inte är självklara representanter för de språk de använder i sina verk. Frågan är i vilken omfattning och på vilket sätt de studerade verken ger uttryck för litterär flerspråkighet och vilka potentiella effekter den litterära flerspråkigheten kan ha i verken. För att ta reda på detta, har den finlandssvenska författaren Johanna Holmströms, samt den svenske författaren Jens Lapidus romaner analyserats