Tiden som inte räknas : En etnografisk studie av hemtjänstpersonalens hanterande av anhöriga i hemmet

Studien syftar till att beskriva och analysera hur hemtjänstpersonal hanterar och förstår en situation där brukarens anhörig, som inte själv är beviljad hemtjänstinsatser, uttrycker ett behov av uppmärksamhet, stöd eller hjälp. Detta görs med bakgrund av att hemtjänstpersonalen förväntas bemöta den anhörige och dess eventuella behov som en del av omsorgssituationen, trots att arbetsuppgifterna utifrån biståndsbeslutet endast är reglerade efter den enskilde, brukaren. Studien har en kvalitativ forskningsansats och anammar en etnografisk forskningsdesign. Empiri har samlats in genom observationer och efterföljande samtal med hemtjänstpersonal. Datamaterialet har sedan analyserats genom en kvalitativ analys och sedan relaterats till Erving Goffmans (2014) dramaturgiska perspektiv. Resultatet pekar på att hemtjänstpersonalen hanterar anhörigas behov genom samtal och praktiskt agerande. Behoven hos den anhörige uttrycks genom muntlig kommunikation eller kroppsspråk. Dessa handlar exempelvis om delaktighet och kontroll över omsorgen, oro för medicinska frågor gällande brukaren, småprat för egen del eller hjälp med praktiska göromål. Resultatet visar på att hemtjänstpersonalen bekräftar att de uppfattat den anhöriges behov och att de sedan agerar passande därefter. Vanligtvis möter hemtjänstpersonalen upp behovet men tvingas ibland redovisa sin oförmåga. Tiden är en aspekt som begränsar hemtjänstpersonalens möjlighet att hjälpa den anhörige. Resultatet tycks även visa att hemtjänstpersonalen hanterar den anhörige som en naturlig del i omsorgssituationen vilket stämmer överens med deras egna resonemang om dessa situationer. Enligt hemtjänstpersonalen finns det ingen problematik med att hjälpa den anhörige med dennes behov under förutsättningen att tiden räcker till och att möjlighet finns. Studien bidrar till att vidga synen på ramarna för omsorgsmöten och hemtjänstpersonals arbetsförutsättningar.The aim of this study is to describe and analyze how home care workers manage and understand a situation where the patient’s cohabitating partner, who themselves is not granted home care services, express a need for attention, support or assistance. This is done with the background of that the home care workers can find themselves in a situation where they have to respond to the patient’s cohabitating partner and its potential needs, even though the aid is only directed to the patient in the household. The study has a qualitative design and adopts an ethnographic approach. Empirical data were collected through observations and following conversations with home care workers. The data were analyzed according to a qualitative analysis and related to Goffman’s (2014) dramaturgical approach. The results indicate that home care workers handles the cohabiting partner’s needs through conversations and practical action. The needs could be about participation and control over the care, concern related to medical issues surrounding the patient, small talk or help with practical tasks. The results suggest that home care workers confirm the relative's needs and then act accordingly. Usually home care workers are able to help the partner, even though they in some situations are forced to say no. The result also show that home care workers handles the relative as a natural part of the home care situation, which is consistent with their own thoughts about these situations. The home care workers express that they can’t see any existing problems with helping those family members who express a need for help with the condition that the time and opportunity are available. The study helps to broaden the view of the limits that exists in home care meetings and therefore also in home care staff's working conditions.