Hjälpmedel i ett sociokulturellt sammanhang - Förhållningssätt till stödjande, rehabiliterande och utvecklande redskap i grund-särskolan och gymnasiesärskolan

Uppsatsen belyser förhållningssätt till kognitiva och kommunikativa hjälpmedel hos skolpersonal i särskolan och gymnasiesärskolan. Datainsamlingen har skett via en webbenkät. Analyser av resultatet är gjorda enligt kvantitativ metod med inslag av kvalitativa tolkningar. Den teoretiska ramen är i huvudsak färgad av ett sociokulturellt tolkningsperspektiv, i vilket ett pro-blematiserande av hjälpmedel, artefakter, redskap och den medieringen av kunskaper som dessa kan bidra till förankras. Efter en inledning med ett normkritiskt förhållningssätt till funktionshinder och samhällsanpassningar redogörs för hur elever dirigeras till särskola och gymnasiesärskola. Sedan följer en redogörelse av kognitiva och kommunikativa hjälpmedel som leder in i frågan om bedömning av förmågor inför anpassningar. Materialet från webbenkäten visar på ett relativt godtyckligt bruk både vad gäller kognitiva och kom-munikativa hjälpmedel hos skolpersonalen. Kommunikativa hjälpmedel tycks vara svårare att hantera än kognitiva för skolpersonalen som upplevde stora svårigheter att bedöma, utforma och få eleven in-tresserad av framförallt de kommunikativa hjälpmedlen. Det verkar till stor del bero på den enskilda personalens intresse och kunskap hur omfattande bruket av hjälpmedel är. Dock finns vaga tendenser att specialpedagoger i större utsträckning än elevassistenter och lärare brukar hjälpmedel, likaså visas ett något högre frekvent bruk av hjälpmedel i grundsärskolan än i gymnasiesärskolan. Elevernas funkt-ionsnivå och funktionshinder tycks inte heller oviktiga, elever i grupper där alla fanns inom autism-spektrum – oavsett begåvningsnivå - möttes av högre andel hjälpmedel. Grupper med elever med lind-riga och eller blandande begåvningsnivåer möttes oftare av färre hjälpmedel. Den här studien visar på skolpersonalens behov av ökad kunskap och förtrogenhet med vad, hur och varför olika typer av hjälpmedel fungerar. En förhöjd allmän förtrogenhet med stödjande redskap skulle också kunna förändra synsätt på hjälpmedel som varande självklara redskap för alla. Likaså behövs större insikt i vikten av omgivningens förhållningssätt till hjälpmedel för att skapa ett motiverat och frekvent bruk hos eleverna. Det normkritiska perspektivet förordar också fler tillgängliga lösningar i skolan så att funktionsolikas rätt till delaktighet förverkligas. Jag sätter också min förhoppning till att smartare hjälpmedel utvecklas som är både självinstruerande och självrättande, vilket kan undanröja hindret som okunskapen hos skolpersonal är