Åtskillnad eller samhörighet : jag och naturen

Under min gymnasietid hade jag som sommarjobb att röja skog. Det blev en daglig tävlan med mig själv riktad mot björksly och taniga granar. Det var ett stycke natur som skulle slås ned och besegras med syfte att öka ackordstillägget. Efter ett par timmars arbete brukade jag ta en matpaus. Lätt lutad mot ett träd och med blicken mot skogsbeklädda åsar i fjärran minns jag hur jag, särskilt under soliga dagar, kunde liksom insupa hela omgivningen, ljuset, dofterna, värmen, och utlämna mig till den natur som jag befann mig mitt i. Detta illustrerar ett tudelat och motsägelsefullt förhållande till naturen som jag tror alla människor har, att i vissa stunder uppleva sig vara ett med den, i andra stunder uppleva sig vara separerad från den, med möjlighet att bemästra, omvandla eller förstöra den. Artikeln reflekterar kring denna kluvenhet och motsägelse i vår relation till naturen