Små patienter i stora skadehändelser : En litteraturstudie

Abstrakt Inledning: Det är en utmaning att arbeta prehospitalt, en ännu större utmaning är att arbeta med barn i denna miljö. Vid en allvarlig händelse ställs denna svårighet på sin spets och det blir tufft för alla drabbade. Det är motiverat att göra en undersökning på hur hanteringen av barn vid större händelser sker då barn är olik den vuxna patienten och bör behandlas därefter. Prehospitala riktlinjer och triageringssystem finns för stora skadehändelser där det dock fokuseras på standardiserade vuxna patienter. Det resulterar i att barnen kan bli felprioriterade eftersom barn har andra normalvärden än vuxna. De är även ofta beroende av anhöriga och kräver en annorlunda hantering vid skadeplatsen. Målet med studien var att genom en systematisk litteraturöversikt undersöka kunskapsbasen för hur barn ska kunna prioriteras och triageras prehospitalt vid större skadehändelser. Metod: Metoden för uppsatsen var en systematisk litteraturundersökning. Med hjälp av vetenskapliga artiklar om barn i större skadehändelser och triagering har resultatet framställts. Användning av två olika databaser har skett: PubMed och Cinahl. MeSH termer och fria sökord utgjorde artikelsökningen. Intressanta titlar relaterat till syftet lästes för att sedan vidare granska abstrakt. Detta resulterade i 41 artiklar som granskades kritiskt efter särskild mall. Resultat: Efter granskning kvarstod 13 inkluderade artiklar varav 11 kvantitativa och 2 kvalitativa. Vid sammanställningen framkom fem kategorier som resultatet delades in i: vitalparametrar, triagemetoder, utbildning, ålder och skador samt över- eller undertriagering. Det noterades att Glasgow Coma Scale (GCS) var den parameter som oftast indikerade svårt skadade barn. Utbildning var en bristvara för prehospital personal avseende triagering av barn. Vilken ålder som räknas som ”barn” var olika i flera studier. Ju mindre barn desto mer svårbedömt upplevde ambulanspersonal att det var. Triagemetoder jämfördes och JumpSTART är den mest beprövade triagemetoden men har inte tillräckligt hög känslighet och specificitet. Över- eller undertriagering var ett problem relaterat till osäkerhet och svårt anpassningsbara triagemetoder. Konklusion: Det existerar en del forskning på hur triagering kan ske för barn i allvarliga händelser. Det är dock inte tillräckligt för att kunna dra en slutsats hur detta ska ske på bästa sätt. Existerande triagemetoder har inte beprövats nog kliniskt och det finns för lite konsekventa riktlinjer för hur barn ska hanteras vid en allvarlig händelse avseende triagering och prioritering. Inga studier från Sverige har framkommit och mer forskning bör genomföras för att skapa en tydlig handlingsplan. Nyckelord: prehospital, pediatrik, triage, prioritering, större skadehändelse, traum