Från sysselsättning till arbete : kunskapssammanställning om stöd till arbete för personer med funktionsnedsättning

I Sverige, liksom i övriga OECD-länder, deltar personer med funktionsnedsättning i arbetslivet i betydligt lägre utsträckning än befolkningen i övrigt. Detta förhållande verkar dessutom öka i omfattning, och framförallt unga med intellektuell funktionsnedsättning och neuropsykiatriska tillstånd samt personer med psykisk funktionsnedsättning verkar stå inför en svår situation i relation till arbetsmarknaden. För dessa grupper har det utvecklats olika former av insatser med fokus på sysselsättning. Socialstyrelsens öppna jämförelser visar att mycket få personer som deltar i kommunala sysselsättningsinsatser, meningsfull sysselsättning enligt Socialtjänstlagen respektive daglig verksamhet enligt Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, går från dessa verksamheter till anställning på den öppna arbetsmarknaden, lönebidragsanställning, praktikplats, Samhall eller annat skyddat arbete. Detta trots att en tidigare kartläggning visade att det inom drygt 40 % av de dagliga verksamheterna fanns personer (ca tio procent av det totala antalet deltagare) som både skulle kunna och vill gå från daglig verksamhet till annan sysselsättning alternativt arbete. Föreliggande rapport är en kunskapssammanställning om insatser och aktiviteter som skapar förutsättningar för arbete för personer som omfattas av, eller kan komma att omfattas av, sysselsättningsinsatser från socialtjänsten. Kunskapssammanställningen grundar sig på två datainsamlingar: en forskningsöversikt omfattande 110, huvudsakligen internationella, studier om arbetsfrämjande insatser, metoder och aktiviteter för personer med funktionsnedsättning, samt två fokusgruppintervjuer med totalt 18 verksamhetsföreträdare. Dessa representerade verksamheter som tillhörde en grupp kommuner respektive stadsdelsförvaltningar som via Socialstyrelsens arbete med öppna jämförelser under perioden nov 2011–nov 2012 identifierats som framgångsrika i arbetet med att slussa ut personer från daglig sysselsättning respektive daglig verksamhet till arbete. Resultatet visar att arbetsfrämjande stöd är komplext och att om man vill skapa bättre förutsättningar för inträde i arbetslivet för personer med funktionsnedsättning behöver man verka på flera nivåer samtidigt. Forskning har visat att ett systematiskt, riktat och individualiserat arbetssätt är mer framgångsrikt än generella insatser, och att arbetsfrämjande aktiviteter bör initieras tidigt, löpa parallellt och samordnas över myndighets- och verksamhetsgränser. Med individualiserade insatser menas att stödet ska vara grundat på den enskildes önskemål, färdigheter och att behov matchas med förutsättningar och förhållanden på en reell arbetsplats. Rekrytering av och placering på en arbetsplats bör, enligt forskningsöversikten, utgå från principen ”place-then-train” där stöd till den enskilde kombineras med stöd och information till arbetsplatsen. Detta individualiserade stöd utmanas dock av standardiserade och icke-flexibla strukturer. Med arbetsfrämjande stöd inbegrips också att undanröja eller minska barriärer som kan uppstå på grund av icke-arbetsrelaterade faktorer i den enskildes livssituation. Till detta ska adderas att både tidigare forskning och fokusgruppintervjuerna pekar på att ett långvarigt samt ett över tid vidmakthållet erbjudande om stöd är en väsentlig komponent för framgångsrikt arbetsfrämjande stöd. Analysen av den tidigare forskningen och fokusgruppintervjuerna identifierade nio utvecklingsområden för arbetsfrämjande stöd, områden som är angelägna oavsett hur man för närvarande arbetar med dessa. Det handlar om hur man i den egna organisationen kan utveckla sitt sätt att arbeta med: 1) att inventera, stötta och över tid bibehålla den enskildes motivation till arbete, 2) individualiserade planeringar som uppmärksammar arbete, 3) att befrämja individers syn på sig själva i framtida arbete, 4) att befrämja personalens och omgivningens syn på individers möjligheter till arbete, 5) att skapa reell samverkan över gränserna med andra myndigheter och verksamheter, 6) att skapa goda relationer och samverkan med potentiella och befintliga arbetsgivare, samt rekrytera arbetsplatser, 7) att få till stånd en god matchning mellan individ och arbete, 8) att ge stöd som samtidigt gagnar både den enskilde och arbetsplatsen, 9) att ge stöd för att undanröja barriärer för arbete som uppstår inom andra delar av livet Sammantaget visar kunskapssammanställningen att ovanstående områden har en nyckelroll när man inom olika verksamheter utvecklat strategier som tycks bidra till att underlätta övergångar från sysselsättningsinsatser till arbete. Det finns också en viss optimism inom området arbetsfrämjande stöd. Forskningsöversikten och fokusgruppintervjuerna speglar ett engagemang för dessa frågor och en ambition att finna framkomliga vägar. Konklusionerna av kunskapssammanställningen har kondenserats till följande områden: organisatorisk och individuell beredskap för arbete, individualiserad planering, stödfunktioner och samverkan. Dessa områden kan vara vägledande i arbetet med övergången från sysselsättning till arbete. Rapporten har också identifierat aspekter av arbetsfrämjande stöd som inte fullt ut varit möjliga att analysera inom ramen för denna rapport, bland annat formell och reell kompetens och förhållningssätt. Vilka attityder som finns gentemot personer med funktionsnedsättning, och hur de kommer till uttryck i samhället, inverkar sannolikt också på arbetsgivares syn på personer med funktionsnedsättning som medarbetare. Här kan man skönja viss optimism. Synen på funktionsnedsättning som ett permanent tillstånd håller på att luckras upp, kanske mest påtagligt när det gäller personer med psykisk funktionsnedsättning. En växande medvetenhet om att grupperna är heterogena och att funktionsförmåga inte är en över livet statisk egenskap börjar få genomslag.