Care under coercion : Nurses' experiences in psychiatric inpatient care

Background Every day in Sweden approximately 3,000 people are in care with support from the Compulsory Mental Care Act ("LPT") or the Forensic Mental Care Act ("LRV") within inpatient care. Coercive measures are used as a last resort when no other treatment works and the patient poses a danger to themselves or their surroundings. Forced medication is the most common coercive measure and is most often used in combination with medical restraint. Aim: The aim was to highlight nurses' experiences of caring for patients under coercion in psychiatric inpatient care. Method: Qualitative approach with semi-structured interviews of two focus groups was used. The transcribed texts were analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three main categories: Strategies to avoid coercive measures, when coercive measures are used as last resort and conditions for a reflective and ethical approach, with associated subcategories. The result reflected that the exercise of coercive measures was a complex area and they were always used as a last resort and with the patient's best interest in mind. It was important for nurses to have the opportunity for reflection and ethical consideration after executed coercive measures. Conclusion: Getting the opportunity to reflect after a performed coercive measure is essential for nurses to be developed and improved in their exercise of coercive measures. To reflect on what happened, how it happened and what they could have done differently contributes to increased preparedness for future enforcement action and gives greater security for these situations. Also receive training in the field and to practice their skills is requested by the nurses.Bakgrund: Inom den psykiatriska slutenvården i Sverige tvångsvårdas ca 3000 människor varje dag med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Tvångsåtgärder används som en sista utväg när ingen annan behandling fungerar och patienten utgör en fara för sig själv eller sin omgivning. Tvångsmedicinering är den vanligaste tvångsåtgärden och den används ofta ihop med bältesläggning. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter under tvång inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer av två fokusgrupper användes. Den transkriberade texten analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Strategier för att undvika tvångsåtgärder, att använda tvångsåtgärder som en sista utväg, samt förutsättningar för ett reflekterande och etiskt förhållningssätt, med tillhörande underkategorier. Resultatet visade att tvångsåtgärder var ett komplext område och att de alltid användes som en sista utväg med patientens bästa i fokus. Det var viktigt för sjuksköterskorna att de fick möjlighet till reflektion och etisk eftertanke efter en utförd tvångsåtgärd. Konklusion: Att få möjlighet till reflektion efter en utförd tvångsåtgärd är centralt för sjuksköterskorna för att kunna utveckla och förbättra sina färdigheter gällande tvångsåtgärder. Genom att få reflektera över vad som föranledde tvångsåtgärden, hur den utfördes och om något kunde gjorts annorlunda bidrar till en ökad handlingsberedskap för sjuksköterskorna inför kommande tvångsåtgärder och skapar trygghet i dessa situationer. Sjuksköterskorna efterfrågar även praktisk träning så de kan träna på de färdigheter som behövs för att utföra tvångsåtgärder