När framtiden försvann : Coronakrisens filosofiska dimensioner

Coronapandemin fick den senmoderna människan att se sig själv i spegeln. Men gillade hon det hon såg? I varje fall gick det inte att blunda för att hon hamnat i en paradox, där medmänsklighet blivit liktydigt med att hon skulle isolera sig från sina medmänniskor. Ensamheten fick henne att också ställa systemkritiska frågor. I Sverige handlade dessa om alltifrån den avreglerade äldrevården till de avvecklade nationella beredskapslagren för livsmedel och mediciner. Den nya situationen av karantän och distansering öppnade även för mer universella och djuplodande funderingar, om vad det egentligen innebär att vara människa och att leva i ett samhälle, om människans relation till naturen och om en framtid alls är möjlig – med eller utan tillväxt