Patologiska förändringar vid förmaksflimmer hos häst

Förmaksflimmer är den vanligaste arytmin hos häst. Syftet med uppsatsen är att redogöra för patologiska förändringar vid förmaksflimmer samt försöka klargöra vad som avgör prognos och recidivering vid behandling med kinidinsulfat och transvenös elkonvertering. Förmaksflimmer innebär att förmaken depolariseras snabbt och oregelbundet, dessa ektopiska impulser upprätthålls av reentry-vågor. Pumpkraften i förmaken sänks, men eftersom en stor del av kammaruppfyllningen sker passivt påverkas inte pumpkapaciteten i vila. Däremot minskar cardiac output när hjärtfrekvensen ökar eftersom tiden för kammaruppfyllning minskar. Hos andra djurslag orsakar förmaksflimmer takykardi redan i vila, men ej hos häst. Det är en relativt vanlig orsak till nedsatt prestationsförmåga vilket ofta är det enda symtomet, men dyspné, epistaxis och cirkulatorisk kollaps kan också förekomma. Många hästar som ej ska maxprestera är dock helt utan symtom och arytmin kan då upptäckas av en slump vid klinisk undersökning. Sjukdomen orsakar patologiska förändringar, både makroskopiskt och mikroskopiskt. Makroskopiskt ses lesioner med fibros i ett eller båda förmaken och perikardit. Klaffinsufficiens är vanligare hos hästar med förmaksflimmer än hos friska individer, men förekommer inte alltid. De vanligaste mikroskopiska förändringarna vid förmaksflimmer är cellulär infiltration, framförallt lymfocyter, och fibrösa förändringar. Strukturell remodulering i form av t.ex. myolys eller tecken på apoptos förekommer hos både människa och get vid förmaksflimmer, men det är omdiskuterat huruvida det förekommer hos häst. Däremot har det visats att elektrisk remodulering förekommer hos häst. Det innebär ett förändrat uttryck och funktion hos vissa jonkanaler, t.ex. en nedreglering av L-typ Ca2+-kanaler. Nedregleringen är en autoskyddsmekanism som ska skydda kardiomyocyterna från ökad kalciumkoncentration eftersom höga kalciumkoncentrationer är toxiskt och snabbare förmaksfrekvens, som vid förmaksflimmer, ökar kalciumkoncentrationen i kardiomyocyterna. Inom humanmedicinen har det visat sig att elektrisk remodulering bidrar till tidig recidivering efter konvertering, progressiv läkemedelsresistens vid långvarigt förmaksflimmer och progression från paroxysmalt till persisterande och permanent förmaksflimmer. Förmaksflimmer kan behandlas farmakologiskt eller med transvenös elkonvertering. Upp emot 90 % av fallen går att konvertera till normal sinusrytm, men de som konverterat kan recidivera. Studier har gjort kopplingar mellan hjärtsvikt och/eller kraftiga blåsljud och sämre prognos. I övrigt är de kliniska symtomen inte avgörande för behandlingsresultatet eller kopplat till patologiska förändringar. Idag går alltså inte att kliniskt skilja mellan behandlingsbara och ickebehandlingsbara fall av förmaksflimmer hos häst förutom att testa olika behandlingar. Oavsett val av behandling finns risk för biverkningar och dödsfall vid behandling har förekommit.Atrial fibrillation is the most common arrhythmia in horses. The purpose of this thesis is to outline pathological changes associated with atrial fibrillation, and try to elucidate what determines prognosis and recurrance during treatment with quinidine sulfate and transvenous cardioversion. During atrial fibrillation, depolarization waves are spread in a rapid and chaotic manner over the atrial myocardium. These ectopic impulses are maintained by re-entry wavelets. Atrial contraction function is lost, but as a large amount of the ventricular filling is passive, the hearts pump capacity is not affected at rest. Contrariwise, cardiac output is reduced as the heart rate is increased, due to the reduced time for ventricular filling. In other mammals, atrial fibrillation usually causes tachycardia even in rest, but not in horses. Atrial fibrillation is a relatively common cause of reduced performance capacity, which often is the only symptom, but dyspnea, epistaxis and circulatory collapse can occur. In horses used for less intense athletic work atrial fibrillation can occur without any symptoms and can be an incidental finding. The arrhythmia causes pathological changes, macroscopically as well as microscopically. Macroscopically lesions with fibrosis in one or both atria and pericarditis can be found. Valve regurgitation is more common in horses with atrial fibrillation than in healthy individuals, but is not always present. The most common microscopically findings are cellular infiltration, especially lymphocytes, and myocardial fibrosis. Structural remodeling e.g. myolysis and signs of apoptosis occurs in humans and goat models of atrial fibrillation, it is debated whether it occurs in horses or not. However, it has been found that electrical remodeling occurs in horses. Electrical remodelling alters ion channel expression and/or function e.g. downregulation of Ltype Ca2+-channels. The downregulation is an autoprotection mechanism that reduces Ca2+-entry, as high concentrations of Ca2+ in the cardiomyocytes is toxic. In humans, it has been shown that electrical remodelling contributes to early recurrence after cardioversion, progressive drug resistance of long-lasting atrial fibrillation and progression from paroxysmal to more persistent forms of atrial fibrillation. Atrial fibrillation can be treated pharmacologically or by transvenous electrical cardioversion. Around 90 % of the cases can be converted to normal sinus rhythm, but even if the cardioversion is successful the patients can relapse. Connections have been made between congestive heart failure and/or severe heart murmur and poorer prognosis. Otherwise, clinical symptoms are not crucial treatment results or pathological changes. Today is not possible to clinically distinguish between treatable and non-treatable cases of atrial fibrillation in horses, except testing various treatments. Regardless of the choice of treatment, there is a risk of adverse effects and during treatments deaths has occurred