Dermatofytos hos marsvin

Dermatofyter är fungi som finns i hela världen och orsakar dermatofytos (även kallad ringorm/tinea) hos både människor och djur. De angriper bland annat hår, hud och klor, då de använder sig av keratin som näringskälla. Denna litteraturstudie inriktar sig på marsvin och syftar till att belysa vilka arter av dermatofyter som kan infektera marsvin, deras prevalens och egenskaper, vilka symtom de framkallar hos djuren samt hur de kan diagnostiseras och behandlas. Även zoonotiska risker tas upp, då de diskuteras frekvent i litteraturen. Man har hittat ett antal olika arter av dermatofyter hos marsvin men man verkar vara ense om att dermatofyter som man på senare år har börjat kalla Trichophyton-arter av Arthroderma benhamiae är de enskilt mest förekommande hos detta djurslag. Man har hittat prevalenser mellan 1,4 % och 8,5 % i pälsen av privatägda, symtomlösa marsvin runtom i världen. Symtomen hos djur med dermatofytos kan vara allt från obefintliga till kraftiga med inflammationer i hårfolliklar och hud. Bland marsvin som är infekterade av dermatofyter är unga djur överrepresenterade. Marsvinen får ofta runda, avgränsade hårlösa fläckar; till en början runt nos och ögon och senare eventuellt på huvud och öron. I allvarliga fall kan även kroppen vara angripen. Huden i de kala områdena är oftast fjällig och kan vara röd. Klåda förekommer i vissa fall men är inget typiskt symtom. Hos människa ter sig infektionen i form av runda ringar, då svampen växer centrifugalt med en inflammatorisk reaktion till följd och påbörjande läkning i mitten på området. Många författare är överens om att marsvin utgör en risk för överföring av dermatofyter till människa. Smittan mellan marsvin eller mellan djur och människa överförs antingen via direkt kontakt med en infekterad individ, då infektiösa sporer finns på hår och hud, eller via indirekt kontakt med smittförande objekt. Vanligtvis rör det sig om objekt på vilka det finns hår och hudfjäll med svampsporer. Inom rutindiagnostiken använder man sig av odling på olika medier, till exempel Sabouraud dextrosagar, för att testa förekomst av dermatofyter. För att kunna avgöra vilken art det rör sig om krävs mikroskopi, där svampens morfologi i form av makro- och mikrokonidier studeras. Trichophyton-arter av Arthroderma benhamiae bildar främst talrika runda till klubbformade mikrokonidier. I forskningssammanhang använder man DNA-sekvensering för noggrann analys av arter och stammar. Behandling av marsvin med klinisk dermatofytos innefattar systemisk och eventuellt lokal antimykotisk behandling av den sjuka individen och dess burkamrater, samt miljösanering. Överföring av resultat från utländska prevalensstudier till svenska förhållanden bör ske med försiktighet, då förekomsten av dermatofyter varierar med bland annat klimat och reservoarer. För att kartlägga prevalensen av dermatofyter och dermatofytos hos marsvin i Sverige krävs det svenska studier som undersöker stora populationer för att resultaten ska kunna generaliseras. Det saknas även svenska studier avseende förekomsten av smittöverföring från marsvin till människa.Dermatophytes are fungi that are distributed worldwide and cause dermatophytosis (also called ringworm/tinea) in both animals and humans. They infect hair, skin and claws as they use keratin as their nutrient source. This literature review concentrates on guinea pigs and aims to illustrate which dermatophyte species infect guinea pigs, their prevalence and characteristics, which symptoms they cause and how they can be diagnosed and treated. Zoonotic risks are demonstrated as well, as they are frequently discussed in literature. A variety of dermatophyte species have been found on guinea pigs but there is consensus of one species, in recent years called Trichophyton-species of Arthroderma benhamiae, being the most occurring. There have been reports of prevalences between 1.4 % and 8.5 % in the haircoat of private owned, healthy guinea pigs around the world. Symptoms in guinea pigs with dermatophytosis can be mild as well as severe with inflammatory responses in hair follicles and skin. Amongst guinea pigs which are infected by dermatophytes, young animals are overrepresented. Initially, guinea pigs can show round, limited areas of alopecia around the nose and eyes. Eventually, the lesions spread to the head and ears and in severe cases, even other body parts can be affected. In the hairless areas, the skin is often scaled and sometimes reddened. Pruritus can be observed in some cases but is not a typical symptom. In humans, the infection appears as round rings, as the fungus is growing centrifugally with inflammatory reactions in the margin and beginning healing in the center of the lesion. Many authors agree that guinea pigs are an important source of dermatophyte infection in humans. Transmission between guinea pigs or transmission from animal to human occurs either through direct contact with an infected individual or through indirect contact with contaminated objects. Usually these are objects on which there are hairs and skin scales carrying fungal spores. In routine diagnostics, fungal culture on various media, for example Sabouraud dextrose agar, is used to confirm the presence of dermatophytes. To be able to identify the dermatophyte species the microscopic morphology of the fungus in terms of macro- and microconidia is studied. Trichophyton-species of Arthroderma benhamiae produce large numbers of round to clavate microconidia. In research, DNA-sequencing is used to reliably determine species and strains. Treatment of guinea pigs with dermatophytosis comprises systemic and possibly topical treatment of the sick animal and its companion guinea pigs, as well as decontamination of the environment. Caution should be exercised in transposing outcomes from foreign prevalence studies to swedish conditions, since the presence of dermatophytes varies with climate and natural reservoirs amongst other factors. To survey the prevalence of dermatophytes and dermatophytosis in guinea pigs in Sweden, and to be able to generalize the results, investigations of large populations are needed. Studies that evaluate transmission from guinea pigs to humans in Sweden are also lacking