Övervakning av luftföroreningar i Värmlands län. Resultat t.o.m september 2001.

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet.Belastningen i Värmlands län visar en tydlig gradient med betydligt större deposition av svavel och kväve i länets södra delar än längre norrut. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige och nedfallet av svavel minskat betydligt, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Försurningspåverkat markvatten har främst noterats från granskogen i Södra Averstad och Mellan Hurr. Hydrologiska året från oktober 2000 till september 2001 utmärker sig genom riklig nederbördsmängd och stor våtdeposition av kväve. Som genomsnitt från tre lokaler noterades 1140 mm nederbörd med pH-värde 4,7. Nederbördens bidrag till nedfallet av oorganiskt kväve var i genomsnitt 7,4 kg/ha. Svavelnedfallet var drygt 4 kg/ha, vilket är samma nivå som senare halvan av 1990-talet. Mätningarna i Värmland visar att nederbördens innehåll av sulfatsvavel har halverats under 1990-talet och att nedfallet av svavel till marken i granskog har minskat med nästan 60 %. Trots minskad belastning av försurande ämnen har markvattnet snarast blivit surare under perioden. Uppmätta halter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak har varit låga, medan halterna av marknära ozon indikerar viss risk för vegetationsskador i området.På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet.Belastningen i Värmlands län visar en tydlig gradient med betydligt större deposition av svavel och kväve i länets södra delar än längre norrut. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige och nedfallet av svavel minskat betydligt, samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Försurningspåverkat markvatten har främst noterats från granskogen i Södra Averstad och Mellan Hurr. Hydrologiska året från oktober 2000 till september 2001 utmärker sig genom riklig nederbördsmängd och stor våtdeposition av kväve. Som genomsnitt från tre lokaler noterades 1140 mm nederbörd med pH-värde 4,7. Nederbördens bidrag till nedfallet av oorganiskt kväve var i genomsnitt 7,4 kg/ha. Svavelnedfallet var drygt 4 kg/ha, vilket är samma nivå som senare halvan av 1990-talet. Mätningarna i Värmland visar att nederbördens innehåll av sulfatsvavel har halverats under 1990-talet och att nedfallet av svavel till marken i granskog har minskat med nästan 60 %. Trots minskad belastning av försurande ämnen har markvattnet snarast blivit surare under perioden. Uppmätta halter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak har varit låga, medan halterna av marknära ozon indikerar viss risk för vegetationsskador i området