Övervakning av luftföroreningar i norra Sverige. Resultat till och med september 2004

På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Boliden Mineral samt Älvsbyns kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på 17 platser i norra Sverige, inklusive tre fjällområden i Jämtlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt visa skillnader mellan olika områden och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämfö-ras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av deposi-tionen sedan 2000/01. Mätningarna i de fyra norrlandslänen visar låg belastning jämfört med situationen i Sverige som helhet. Under hydrologiska året 2003/04 var depositionen av antropogent svavel i genomsnitt 1,5 kg/ha till marken i granytorna. Som jämförelse kan nämnas att depositionen av svavel till marken i granytorna i Skåne generellt var 4-9 kg/ha. Belastningen av oorganiskt kväve på öppet fält var låg i jämförelse med övriga ytor i Sverige under 2003/04, omkring 1,9 kg/ha. Mätningarna visar en gradient med större deposition längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade i början av 1990-talet har nedfallet av antropogent svavel till marken i granytorna i princip halverats. När det gäller oorganiskt kväve är det svårare att se tydliga trender. Speciella mätningar i fjällområdet visar att nedfallet av luftföroreningar var större än i centrala Norrland. Den högre depositionen beror främst på att nederbörd, dimfrekvens och vindhastighet ökar med höjden i terrängen. Modellberäkningar av det genomsnittliga nedfallet av både svavel och kväve för året 2002/03 till alla typer av mark och sjöytor visar att variationen mellan länets kommuner är begränsad. Störst nedfall beräknades för den södra delen av Norrlandskusten med avtagande nedfall mot nordväst. Andelen av nedfallet med inhemskt ursprung är relativt liten, men större för kväve än för svavel. Markvatten har visat relativt goda förhållanden utom på några kustnära lokaler där surt markvatten har noterats. I de ytor med surast markvatten (Bäcksjö, Holmsvatten och Storsjön) har mätningarna visat minskad eller oförändrad surhetsgrad sedan mätningarna startade. Lufthalter mäts på fyra lokaler. Halterna av svaveldioxid och kvävedioxid är lägre än både miljökvalitetsnormerna gällande ekosystem och miljömålen gällande hälsa, kulturvärden och/eller material. När det gäller EU-direktivet och den svenska miljökvalitetsnormen för marknära ozon så understiger halterna det gränsvärde som skall gälla från 2010 och 2020. Dock överskrids det svenska målvärdet 50 µg/m3 som avser tillståndet 2020 vid samtliga lokaler.På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Boliden Mineral samt Älvsbyns kommun har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattnets kvalitet på 17 platser i norra Sverige, inklusive tre fjällområden i Jämtlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, samt visa skillnader mellan olika områden och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämfö-ras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av deposi-tionen sedan 2000/01. Mätningarna i de fyra norrlandslänen visar låg belastning jämfört med situationen i Sverige som helhet. Under hydrologiska året 2003/04 var depositionen av antropogent svavel i genomsnitt 1,5 kg/ha till marken i granytorna. Som jämförelse kan nämnas att depositionen av svavel till marken i granytorna i Skåne generellt var 4-9 kg/ha. Belastningen av oorganiskt kväve på öppet fält var låg i jämförelse med övriga ytor i Sverige under 2003/04, omkring 1,9 kg/ha. Mätningarna visar en gradient med större deposition längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade i början av 1990-talet har nedfallet av antropogent svavel till marken i granytorna i princip halverats. När det gäller oorganiskt kväve är det svårare att se tydliga trender. Speciella mätningar i fjällområdet visar att nedfallet av luftföroreningar var större än i centrala Norrland. Den högre depositionen beror främst på att nederbörd, dimfrekvens och vindhastighet ökar med höjden i terrängen. Modellberäkningar av det genomsnittliga nedfallet av både svavel och kväve för året 2002/03 till alla typer av mark och sjöytor visar att variationen mellan länets kommuner är begränsad. Störst nedfall beräknades för den södra delen av Norrlandskusten med avtagande nedfall mot nordväst. Andelen av nedfallet med inhemskt ursprung är relativt liten, men större för kväve än för svavel. Markvatten har visat relativt goda förhållanden utom på några kustnära lokaler där surt markvatten har noterats. I de ytor med surast markvatten (Bäcksjö, Holmsvatten och Storsjön) har mätningarna visat minskad eller oförändrad surhetsgrad sedan mätningarna startade. Lufthalter mäts på fyra lokaler. Halterna av svaveldioxid och kvävedioxid är lägre än både miljökvalitetsnormerna gällande ekosystem och miljömålen gällande hälsa, kulturvärden och/eller material. När det gäller EU-direktivet och den svenska miljökvalitetsnormen för marknära ozon så understiger halterna det gränsvärde som skall gälla från 2010 och 2020. Dock överskrids det svenska målvärdet 50 µg/m3 som avser tillståndet 2020 vid samtliga lokaler