Arbetsterapeuter och sjukgymnaster prövar metod för prioriteringar : ett samarbetsprojekt med FSA och LSR

Många sjukgymnaster och arbetsterapeuter påtalar behov av mer stöd för att kunna diskutera och genomföra prioriteringar i sina verksamheter. Användbara metoder efterfrågas. PrioriteringsCentrum har därför under 2005 drivit samarbetsprojekt med Förbundet för Sveriges Arbetsterapeuter och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund. Projektet har utgått från den arbetsmodell för vertikala prioriteringar som föreslås av Svenska Läkaresällskapet och som i huvudsak tillämpas i Socialstyrelsens prioriteringsarbete. Modellen har sin utgångspunkt i den etiska plattformen i Hälso- och sjukvårdslagen som ska ligga till grund för alla prioriteringar inom hälso- och sjukvård. Frågan är om den modell som vuxit fram är tillämpbar också för sjukgymnaster och arbetsterapeuter? Det är den fråga som vi i detta projekt försökt besvara. Arbetsmodellens användbarhet har granskats och möjliga anpassningar diskuterats. I huvudsak har vi funnit den användbar och viktig som vägledning i hur riksdagens riktlinjer för prioriteringar kan omsättas i praktiken. Följande slutsatser har dragits vad det gäller metod för vertikala prioriteringar inom arbetsterapi och sjukgymnastik: Indelning och avgränsning av ett prioriteringsarbete (t ex i verksamhetsområden eller sjukdomsgrupper) måste avgöras utifrån syftet med arbetet. Det är rimligt att prioriteringar görs mellan patientgrupper med olika ohälsotillstånd kombinerat med de arbetsterapeutiska eller sjukgymnastiska insatser som kan vara aktuella. Utöver sjukdom och/eller funktionsnedsättning utgörs ohälsotillstånd inom sjukgymnastik och arbetsterapi också av de konsekvenser som sjukdom/skada ger upphov till (d v s problem att klara olika aktiviteter och kunna vara delaktig). Antalet prioriteringsobjekt måste vara rimligt att hantera vilket påverkar hur noga dessa ska definieras. För att bedöma vilka behov av arbetsterapi och sjukgymnastik som är störst är det rimligt att väga in svårighetsgraden för olika tillstånd samt patientnyttan och kostnadseffektiviteten med olika insatser. Hänsyn måste också tas till i vilken sjukdomsfas tillståndet bedöms, om det finns flera komplicerande tillstånd, konsekvenser vid utebliven insats samt vilka fakta eller vilken beprövad erfarenhet som ligger till grund för de bedömningar som görs. Det som var nytt i diskussionerna var att också de drabbades livssituation och sociala nätverk spelar roll i bedömningen av ett tillstånds svårighetsgrad. För att komma fram till en viss prioriteringsnivå måste en kvalitativ sammanvägning göras av svårighetsgrad, patientnytta med insats och stöd för detta samt kostnadseffektivitet. Projektgrupperna ansåg det rimligt att en prioriteringsordning tydliggörs i en rangordningslista. Denna ska dock ses som ett underlag för interna diskussioner och behöver omarbetas eller kompletteras om den ska kommuniceras till andra. Projektdeltagarna har också identifierat viktiga utvecklingsområden för tvärprofessionella diskussioner med målsättningen att försöka skapa en gemensam arbetsmodell som kan omfatta alla vårdprofessioner och gynna gränsöverskridande prioriteringsarbete; De begrepp som används i ett prioriteringsarbete behöver spegla en bred hälsosyn, allt ifrån organ-, funktions- till aktivitets- och delaktighetsnivå. En mer enhetlig och distinkt begreppsapparat som kan förstås av alla yrkeskategorier behöver prövas. Diskussioner behöver föras om vilka risker för försämring av ett tillstånd vid utebliven insats som är rimliga att beakta i ett prioriteringsarbete. Diskussioner behöver också föras om hur målet med vårdens insatser påverkar hur man ska se på nyttan med olika insatser och vilka prioriteringar som bör göras. Förutsättningarna för att utveckla mer s k målrelaterade behovsbedömningar behöver undersökas. Vidare behövs ett förtydligande om vad som ska ingå i bedömningen av kostnadseffektivitet då många yrkeskategorier i stor utsträckning är beroende av egna skattade kostnadsberäkningar. Andra grunder än vetenskaplig evidens för bedömning av patientnytta behöver tydliggöras, t ex innebörden av ”beprövad erfarenhet”. Patienters egna upplevelser av hur svårt deras tillstånd är och vilken nytta de ser med olika insatser måste också fångas i ett prioriteringsarbete. Behov av förtydliganden eller förändringar av den etiska plattformen för prioriteringar i Hälso- och sjukvårdslagen finns fortfarande kvar. Det gäller t ex vilken hänsyn som kan tas till patienters funktion i samhället och sociala nätverk när det gäller bedömningar av hur svåra tillstånd är och vilken nytta sjukgymnastens och arbetsterapeutens insatser gör. Samtalet om prioriteringar måste gå vidare såväl inom dessa yrkesgrupper som tillsammans med andra professioner och politiker. Att följa och dokumentera prioriteringsarbete i praktiken är sannolikt ett viktigt nästa steg att ta för att sprida erfarenheter och gemensamt öka kunskapen om vad som gynnar tillväxten av öppna prioriteringar inom sjukgymnastik och arbetsterapi