Skalära och vektoriella fysikaliska storheter : Deras betydelse för förståelsen av röntgendetektorernas uppträdande i ett strålningsfält

Joniserande strålning är ett fysikaliskt fenomen. Varje del av rymden där detta fenomen uppträder utgör ett strålningsfält. För att kunna ge ett mått på "mängden strålning" i fältet krävs att vi först definierar en storhet och därefter mäter eller beräknar storleken på denna uttryckt i antalet enheter av storheten i fråga. Det förekommer alltför ofta att man talar om att "mäta strålningen", vilket egentligen är en omöjlighet. Om man t.ex. anger att ett visst raster "reducerar den spridda strålningen med en faktor 2" så säger detta ingenting om man inte samtidigt anger vilken storhet man avser; fluensen, energifluensen, antalet fotoner som träffar en detektor, summaenergin hos fotonerna som träffar detektorn eller energin absorberad (energy imparted) i detektorn. Signalen från en detektor, som placeras i strålningsfältet beror i första hand av den i detektorn absorberade strålningsenergin även om modifikationer till följd av den aktuella fördelningen i tid och rum kan förekomma. Förståelsen aven detektors uppträdande i strålningsfältet är i första hand av dosimetrisk natur. Vi skall här närmare betrakta de storheter, som används för att beskriva strålningsfältet och hur dessa kan användas för att bestämma väntevärdet av den i en strålningsdetektor absorberade strålningsenergin. Samtidigt ges tillfälle att presentera de nya storheter och den nya terminologi, som infördes i senaste ICRU-rapporten över kvantiteter och enheter