Quality Assurance of Sampling Methods Used at Käppala Wastewater Treatment Plant

Provtagning är en essentiell del inom avloppsvattenreningsverksamheter där det behövs för att avgöra reningsgraden och kvaliteten på utgående vatten. Käppalaförbundets avloppsreningsverk (Käppala) på Lidingö behöver utöver detta även kontrollera slammet, då reningsverket är REVAQ-certifierat. En REVAQ-certifiering innebär bl.a. att ett avloppsreningsverk bedriver ett aktivt uppströmsarbete så att slam från reningsprocessen kan återanvändas som gödningsmedel för lantbruk. För att försäkra sig om att leva upp till de krav som ställs för REVAQ-certifiering, behöver Käppala regelbundet utvärdera sin verksamhet. Denna rapport ger en kvalitetssäkring av provtagningen i verket samt utreder om fosforbalansen i verket är inom acceptabla gränser. De provtagningar som har utvärderats är rötslamsprovtagning från de två rötkammarna R100 och R200 samt vattenprovtagningen från inkommande och utgående vatten. För rötslamsprovtagningen utreddes om tid på dygnet eller dag i veckan hade betydelse för metall- och totalfosforhalterna och i vattenprovtagningen jämfördes metall- och totalfosforhalterna från olika djup i verkets in- eller utloppskanal. Ett test utfördes även för att jämföra två olika konserveringsmetoder av vatten till metallanalyserna. Veckoprover av avvattnat slam jämfördes med de ordinarie månadsproverna för att undersöka eventuella skillnader i totalfosforbalansen. Samtliga analyser utfördes enligt de standardmetoder som används vid Käppalas eget ISO 17025-certifierade laboratorium. Undersökta fysiska variabler var torrsubstans (TS) för de olika slamproverna (rötslam och avvattnat slam), suspenderad substans (SS) för inkommande vatten och glödrest på TS från rötslam och på SS från inkommande vatten. Rent kemiskt analyserades metallhalten av tenn och de sju gränsvärdesmetallerna, bly, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink, i rötslam samt inkommande och utgående vatten och totalfosforhalten i samtliga analyser. Metallanalyserna utfördes externt medan totalfosforhalterna bestämdes på Käppalas laboratorium genom molybdatmetoden. Kvalitetssäkringen visade på att varken rötslamsprovtagningen eller vattenprovtagningen behövde ändras för att ge ett mer representativt resultat. Rötslammet varierade i halterna men processen skedde tillräckligt långsamt för att ett regelbundet veckostickprov skulle kunna upptäcka eventuella avvikelser. Halterna i inkommande och utgående vatten ändrades inte signifikant beroende på djup och konserveringsmetoden påverkade inte heller metallanalysresultaten. Fosforbalansen hos veckoproverna av avvattnat slam avvek nämnvärt från månadsprovernas balanser, utan att vara bättre, och för att ge en bra bild av fosforbalansen rekommenderas därför ytterligare försök med veckoprover jämsides månadsprover under en längre tidsperiod