Anslagstid för diagnostiska anestesier vid frambenshälta hos häst

Hälta hos häst orsakad av ortopediska skador är den vanligaste anledningen till uppsökande av veterinärvård i Sverige och kan vara kostsamt. Detta, tillsammans med att hälta innebär ett ökat djurlidande, ställer höga krav på veterinären att lokalisera det område som gör ont och ställa en diagnos för att framgångsrikt kunna behandla hästen. Ofta används diagnostiska anestesier under en ortopedisk undersökning för att lokalisera smärtans ursprung. Lokalanestetika deponeras då perineuralt, intrasynovialt eller infiltrativt beroende på vilken struktur som ska bedövas. Hästens rörelsemönster utvärderas på nytt för att avgöra om hältan minskat eller försvunnit. Vanligen sker denna upprepade rörelseundersökning efter 10–30 minuter och ses ingen förbättring bedövas en annan struktur. Det är därför viktigt att känna till hur anslagstiden för lagd bedövning kan variera för att inte gå vidare med nästa bedövning för snabbt och därmed riskera feltolkningar. Det finns ett fåtal studier på anslagstid av diagnostiska anestesier med varierande resultat. Tidigare studier om hur lokalanestetika och kontrastmedel diffunderar har visat att det sker en viss diffusion dels proximalt och distalt, dels mellan intilliggande synoviala strukturer. Detta kan bidra till en varierande anslagstid och att hälta rimligtvis kan påverkas efter längre tid än de 10–30 minuter man normalt väntar idag. Detta examensarbete är en pilotstudie vars syfte var att undersöka hur anslagstiden för olika diagnostiska anestesier varierar hos naturligt frambenshalta hästar. Tio hästar som inkom till Universitetsdjursjukhuset (UDS) i Uppsala för utredning av frambenshälta inkluderades i studien. Kriterierna för att ingå var att hästen bedömdes ha en primär frambenshälta enligt veterinär och det objektiva rörelseanalyssystemet Qualisys. Vidare krävdes att minst en diagnostisk anestesi lades under utredningens gång och att veterinären därefter bedömde hältan som synbart förbättrad liksom att de genererade asymmetrivärdena från Qualisys minskade med minst 50 %. Samtliga diagnostiska anestesier lades med Carbocain (mepivakain 20 mg/ml). Upprepade objektiva mätningar med Qualisys gjordes vid bestämda tidpunkter efter att bedövningen lagts för att se hur hältan förändrades över tid. Resultatet visar tendenser på att det finns en variation i hur länge en hälta kan förbättras av en diagnostisk anestesi. Majoriteten av bedövningar släckte inom den tid man normalt väntar idag men det fanns även fall där det tog längre tid vilket bekräftar hypotesen. Hovledsanestesier verkar ha en mindre variation än till exempel ledningsanestesier. Utöver varierande anslagstid kunde även fluktuerande grad av hälta och mätvärden ses hos några hästar under utredningens gång. Hos två av hästarna fanns en osäkerhet på ifall bedövningarna faktiskt släckt rent objektivt eller om det berodde på en spontan förändring av hältan. Det begränsade antalet hästar som dessutom hade olika ursprung till sin hälta gjorde det svårt att dra några generella slutsatser från studien. Det ger emellertid en indikation på att fortsatta studier inom ämnet krävs för att få en bättre uppfattning om anslagstiden för specifika bedövningar. För att samla tillräckligt med material skulle en liknande studie behöva pågå under längre tid. Alternativt skulle en experimentell studie inriktad på en sorts diagnostisk anestesi vara användbar för att få ett standardiserat resultat och därmed lättare kunna dra slutsatser från resultat. Det finns redan nu med detta resultat en anledning att låta hältutredningar ta längre tid; det finns ett värde i att göra upprepade rörelseundersökningar innan bedövningar läggs men även efter att en bedövning bedömts som positiv eller negativ.Lameness in horses due to orthopaedic injuries is the most common reason for seeking veterinary care in Sweden and tends to be costly. This, as well as increased suffering from the horse, puts high demands on veterinarians to localize the origin of pain to set a correctly diagnose in order to be able to successfully treat the horse. Diagnostic analgesia is often used during the lameness examination to localize the pain causing the horse’s lameness. Local anesthetic is injected perineurally, intrasynovially or infiltratively depending on which structure that is supposed to be anesthetized. The horse's lameness is re-evaluated to determine if it is ameliorated or resolved. Usually, this reevaluation takes place after 10–30 minutes and if no improvement is seen then, another structure is anesthetized. For this reason, it is important to know how the onset of action can vary to not proceed with the next diagnostic analgesia too quickly and risk misinterpretation. There are a few previous studies on the onset of action of diagnostic analgesia with varying results. Previous studies on how local anesthetics and contrast medium diffuse in the tissue have shown that it can diffuse both proximally and distally, and between adjacent synovial structures. This can cause a fluctuating time of onset and lameness can probably be affected after a longer time than the 10-30 minutes you normally expect today. The aim of this master thesis was to investigate how the onset of action for different diagnostic analgesia varies in naturally lame horses. In this study, ten horses presented for lameness examination at the University Animal Hospital in Uppsala were included. The criteria for inclusion were that the horse was assessed to have a primary forelimb lameness according to the veterinarian as well as objectively by the optical motion capture system Qualisys. Furthermore, at least one diagnostic analgesia was performed during the lameness evaluation and the veterinarian re-evaluated the lameness as visibly improved as well as Qualisys assessed the lameness as at least 50% ameliorated. Carbocain (mepivacaine 20mg/ml) was used for analgesia. Repeated objective assessments with Qualisys were made at set times. The results indicate that the time of onset for diagnostic analgesia may vary. Lameness was solved within 10-30 minutes in most horses but there were also cases where it took longer, which confirms the hypothesis. For example, analgesia of the coffin joint seems to vary less than perineural analgesia. Fluctuating grades of lameness and measured values could be seen in some horses. In two horses, there was an uncertainty if the ameliorated lameness was because of the diagnostic analgesia of happened spontaneously. The limited number of horses, with different origin of lameness, made it difficult to draw general conclusions from the study. It indicates that further studies are required to get a better idea of the onset of action for different types of diagnostic analgesia. To collect enough data, a similar study would need more time. Alternatively, an experimental study focused on one type of diagnostic analgesia would be useful to get standardized results that are easier to analyse and draw conclusions from. However, this result may be enough to see that lameness examinations need longer time; it is valuable to evaluate the lameness several times before diagnostic analgesia but also after a diagnostic analgesia is considered positive or negative