Perspektiv på utredning och diagnos vid ADHD

Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD, är en erkänd och väl etablerad klinisk diagnos som används inom psykiatrin för att beteckna en samling beteenden som återfinns hos både barn och vuxna och som orsakar problem i vardagen. Diagnosen har hög klinisk validitet vilket innebär att ADHD hänger ihop rent statistiskt, uppvisas av barn och vuxna som har funktionsnedsättning och behöver hjälp, svarar på behandling samt korrelerar med andra meningsfulla markörer på grupp-nivå t ex olika biologiska och genetiska markörer samt via långtidsuppföljningar. I likhet med de flesta andra psykiatriska diagnoser (förutom vissa typer av mental retardation) har diagnosen inte uppnått etiologisk validitet eftersom vi då skulle behöva förklara orsakerna till ADHD i varje enskilt fall. Mycket forskning är idag inriktad på orsaksmekanismer inom ramen för multifaktoriella teorier.De sociala och medicinska konsekvenserna av ADHD är många och allvarliga och hänger samman med att ADHD hos de flesta, i synnerhet vuxna, idag är en odiagnostiserad funktionsnedsättning. Långsiktig behandling och positiva resultat är ofta avhängig kvaliteten på utredningarna, och här ser vi att vetenskapligt utprovade och tillförlitliga metoder är nödvändiga och utslagsgivande. Vi valde att med utgångspunkt från ett befintligt test (Quantified Behavior Test Plus) utveckla två mått som kan användas vid klinisk utredning av ADHD hos vuxna personer. PADHD är ett kategoriskt mått (ja/nej) som predicerar sannolikheten för ADHD med goda testresultat i avseende på sensitivitet och specificitet. WCS är ett mått på graden av ADHD från 0 till 100 som visat sig i stor utsträckning kunna skilja personer med ADHD från personer utan psykiatriska diagnoser samt skilja ADHD från andra liknande psykiatriska diagnoser. En studie antyder också att WCS kan indikera respons och remission vid behandling med centralstimulerande läkemedel.ADHD diagnosen innebär en rad metodologiska utmaningar samt medför särskilt i obehandlad form allvarliga socialmedicinska konsekvenser för individen och samhället. Diagnosens exakta utformning kommer sannolikt att förändras en del under den närmaste tiden vilket kan påverka utredningsarbetet. Målet är dock detsamma, att på ett systematiskt, empirinära och konstruktivt sätt undersöka, beskriva och göra allt som det enskilda fallet kräver för att uppnå och bibehålla remission samt förmedla att det finns god behandling och hopp att få