Uthållighetsprestationsförmågan hos ryggmärgsskadade idrottare : Fysiologiska egenskaper som är relevanta vid konditionstestning. En systematisk litteraturstudie.

Ryggmärgsskadade idrottare har individuella förändringar i de metaboliska, kardiorespiratoris-ka, neuromuskulära och värmereglerande systemen som alla påverkar prestationsnivån. I den här studien gås närmare in på dem som är relevanta för uthållighetsprestationsförmågan och hur den ryggmärgsskadade idrottaren påverkas av dem då uthållighetsprestationsförmågan mäts. Syftet var att undersöka de fysiologiska egenskaper som är relevanta i konditionstestning av uthållighetsprestationsförmågan hos ryggmärgsskadade idrottare. Examensarbetet har två fråge-ställningar: 1) Hur skiljer sig de fysiologiska egenskaper som är relevanta i konditionstestning av uthållighetsprestationsförmågan hos ryggmärgsskadade idrottare jämfört med dessa hos icke-handikappade idrottare? 2) Hur påverkar graden av ryggmärgsskada de olika fysiologiska egen-skaper som normalt konditionstestas? Examensarbetets metod var en systematisk litteraturstu-die. Litteratursökningen gjordes i databaserna PubMed och SportDiscus EBSCO och 16 artiklar från år 2002 framåt kvalitetsgranskades och ingick i litteraturstudiedelen. De huvudsakliga sva-ren på den första forskningsfrågan är att de ryggmärgsskadade idrottarna utgör en mycket kom-plex grupp och att det inte finns referensvärden för hjärtfrekvens, syreupptagningsförmåga, lak-tat- och ventilationsnivåer på motsvarande sätt som för icke-ryggmärgsskadade idrottare. Ryggmärgsskadade idrottare kan delvis utveckla en bättre uthållighetsprestationsförmåga enligt motsvarande principer som icke-ryggmärgsskadade idrottare. Hjärtfrekvens och VO2 är sämre parametrar i mätning av den medan mätning av laktatnivåer passar bäst för en bestämning av uthållighetsprestationsförmågan bland ryggmärgsskadade idrottare. Det huvudsakliga svaret på den andra forskningsfrågan är att man generellt kan konstatera att skadenivån och -omfattning samt personliga karakteristika långt bestämmer hur väl de fysiologiska egenskaper som normalt konditionstestas beter sig och lämpar sig för mätning hos ryggmärgsskadade idrottare. Övriga slutsatser är att de autonoma funktionernas roll är av större vikt än man tidigare trott. De borde ingå som en faktor då ryggmärgsskadade idrottare klassificeras. Jämförbara resultat i olika un-dersökningar saknas delvis för att standardiserad konditionstestningsutrustning inte finns.Athletes with a spinal cord injury (SCI) have unique changes in the metabolic, cardiore-spiratory, neuromuscular and thermoregulative systems that have an impact on the ath-letic performance. This study presents those features that are relevant for the aerobic en-durance when it comes to the SCI athlete. The purpose of this study was to examine the physiological features normally being tested for level of aerobic endurance among the SCI athletes. The study has two research questions: 1) In what matter are the physiologi-cal features normally being tested for aerobic endurance different among SCI athletes compared to able-bodied subjects? 2) What influence does the level of lesion have on the physiological features normally being tested for aerobic endurance? The method of this study was a systematic review. The search for scientific articles was done on the the da-tabases PubMed and SportDiscusEBSCO and 16 original articles from the year of 2002 and newer were checked by a quality check and included in the literature review part. The main findings were that the group of SCI athletes is very complex and that there are no reference values for heart rate, oxygen consumption, lactate nor ventilation that can be used in particular. A SCI athlete can partly develop a better aerobic endurance according to the same principles as able-bodied subjects. Heart rate and VO2 are not suitable for comparable data, while lactate measurements are proven to be a good measure for deter-mining the aerobic endurance level among athletes with a SCI. Generally, it is the level and completeness of the lesion together with personal features that define the physiologi-cal features normally being tested for aerobic endurance. Furthermore, the role of the autonomic functions should be considered when classifying SCI athletes and standardized equipment used in testing procedures.Selkäydinvammaisilla urheilijoilla on yksilöllisiä eroja aineenvaihdunnassa, hengitys- ja verenkiertoelimissä, lihasten ja hermoston toiminnassa sekä ruumiinlämpöä säätelevissä mekanismeissa. Tässä opinnäytetyössä tutkitaan niitä tekijöitä, jotka ovat kestävyyssuo-rituskyvyn kannalta tärkeitä ja sitä, miten ne vaikuttavat selkäydinvammaisen urheilijan kestävyyssuorituskyvyn kuntotestituloksiin. Opinnäytetyön tavoitteena on ollut tutkia selkäydinvammaisen urheilijan ominaisuuksia niiden fysiologisten tekijöiden osalta, jot-ka normaalissa kuntotestissä testataan. Opinnäytetyöllä on kaksi tutkimusongelmaa: 1) Miten selkäydinvammaiset ja ei-vammautuneet urheilijat eroavat fysiologisilta ominai-suuksiltaan kuntotestauksessa. 2) Millä tavalla selkäydinvamman taso vaikuttaa niihin fysiologisiin ominaisuuksiin jotka normaalisti testataan? Menetelmänä käytettiin syste-maattista kirjallisuuskatsausta. Haku suoritettiin PubMed ja SportDiscus EBSCO-tietokannoissa. Mukaan otettiin 16 vuoden 2002 jälkeen ilmestynyttä tieteellistä artikke-lia. Tärkeimmät tulokset kertovat, että selkäydinvammaiset urheilijat muodostavat hete-rogeenisen ryhmän. Selkäydinvammaisten sykkeeseen, hapenottokykyyn, laktaattiin ja ventilaatioon liittyviä viitearvoja ei ole vielä selvitetty, samalla tavalla kuin ei-vammautuneille urheilijoille. Selkäydinvammainen urheilija pystyy osittain kehittämään kestävyyssuorituskykyään samojen periaatteiden mukaan kuin ei-selkäydinvammainen. Syke ja hapenottokyky kuvaavat huonosti selkäydinvammaisen urheilijan kestävyyssuo-rituskykyä, kun taas laktaatin mittaaminen sopii tähän tarkoitukseen. Yleisesti sel-käydinvaurion taso ja laajuus sekä yksilölliset erot testattavissa, määräävät mitattavien muuttujien arvot. Lopuksi voidaan todeta, että autonomiset toiminnot ovat tärkeämmässä roolissa, kuin aiemmin on uskottu. Niiden määritteleminen olisi tärkeätä, kun selkäydin-vammaisia urheilijoita luokitellaan kilpailuita varten. Lisäksi tulevissa tutkimuksissa kannattaisi ottaa standardisoitu testikalusto käyttöön, jolloin testitulokset olisivat pa-remmin verrattavissa toisiinsa