Skalbaggar i halländska sanddyner och kusthedar

Föreliggande rapport redovisar resultatet av en inventering av skalbaggsfaunan i de halländska naturreservaten Hökafältet, Tönnersa, Gullbranna, Hagön, Haverdal och Vesslunda. Fältarbetet utfördes från maj till september 2003. Markfaunan inventerades på utvalda provytor med fallfällor. För övrigt bedrevs översiktliga manuellt eftersök, slaghåvning i vegetationen, sållning av förna och växtrötter och nattliga insamlingar med hjälp av pannlampa. Målsättningen var dels att skapa en översiktlig bild av skalbaggsfaunan på de öppna, hedartade markerna, dels att genom riktade eftersökningar lokalisera förekomster av rödlistade arter.Följande naturtyper omfattas av inventeringen:1. Exponerade havsstränder med relativt lågt slitage (bäst utbildade vid Hökafältet, Tönnersa och Gullbranna).2. Åmynningar med strandbrinkar i tidig successionsfas (bäst utbildade vid Hökafältet (Lagaoset), Gullbranna (Genevadsåns mynning) och Vesslunda (Suseåns mynning)).3. Vita och grå dyner (bäst utbildade vid Tönnersa, Gullbranna och Hagön).4. Sandgräshed (bäst utbildad vid Hagön).5. Ljunghed (bäst utbildad vid Hagön och Haverdal). Sammanlagt påträffades 240 arter, varav 20 rödlistade. Resultaten visar klart att dynområdenas skalbaggsfauna är artfattig, men också att den innehåller åtskilliga starkt specialiserade arter med begränsad förekomst i landet. För flera av dessa är de halländska flygsandfälten det viktigaste eller enda förekomstområdet i Sverige.De mest värdefulla skalbaggsmiljöerna inom de undersökta lokalerna är alla präglade av störning, men typen av störning skiljer sig åt. Följaktligen skiljer sig också graden och typen av hot, liksom också de relevanta naturvårdsåtgärderna. På de exponerade, av våg-, vatten- och vinderosion präglade ytorna längs havsstranden, vid åmynningar och i de yttersta (vita) dynerna är faktiskt det största hotet ett alltför intensivt slitage. Detta eftersom många arter i den vegetationsfattiga miljön lever nere i sanden, och missgynnas av en alltför kraftig eller ofta återkommande omrörning av markens ytskikt. Vissa av dessa arter är nu så hårt trängda av det rörliga friluftslivet att akuta åtgärder krävs för att rädda kvar dem i den halländska faunan. I de inre (grå) dynerna finns snarare en igenväxningsproblematik, som härrör från tidigare åtgärder för att binda sanden, men nu förvärrats av den atmosfäriska kvävedepositionen. Tidiga successionsstadier vidmakthålls här ofta av trampslitage, som alltså kan vara positivt till viss del. Alltför intensivt slitage (som längs de mest frekventerade badstränderna) är dock negativt även i denna miljö.På sandgräshed och ljunghed krävs en mer målmedveten skötsel med störning i form av bete eller trampslitage (i friskare partier i kombination med återkommande röjning och/eller bränning) för att hålla hedarna öppna och bibehålla kontinuerlig tillgång till ytor i tidig successionsfas. Den flacka heden innanför dynlandskapet är på de flesta ställen hårt trängd av tallplantering, och det är mycket viktigt att öppna hedpartier röjs fram genom avverkning av tallskog och efterföljande skötselåtgärder.Möjligheten att använda vissa av de större jordlöparna i miljöövervakningen berörs i korthet. Särskilt inom släktet Carabus finns flera arter med stark knytning till hedartade miljöer, som ställer krav på tillräcklig areal och dessutom har begränsad spridningsförmåga. En art som absolut bör övervakas är strandsandjägaren Cicindela maritima, som har sina sista tynande sydsvenska populationer inom området.Regionala inventeringsrapporter import från MDP 2015-05