Ämnesdidaktik – dåtid, nutid och framtid : Bidrag från femte rikskonferensen iämnesdidaktik vidLinköpings universitet 26-27 maj 2010

Under temat ”Ämnesdidaktik – dåtid, nutid och framtid” samlades i Linköping den 26 – 27 maj 2010 ett 90-tal forskare, forskarstuderande och lärare för att delta i den femte nationella rikskonferensen i ämnesdidaktik. Arrangör var det nationella nätverket för ämnesdidaktik och Linköpings universitet. De nationella konferenserna har gått från att vara årliga till att hållas vartannat år. Från 2007, med början i Oslo, varvas nämligen de nationella konferenserna med nordiska konferenser. Kännetecknande för dessa konferenser, både de nationella och de nordiska, är att de utgör en mötesplats över didaktiska ämnesgränser utan att man för den skull tvingas söka sig till det allmändidaktiska fältet för att finna gemenskap. De olika ämnesdidaktiska inriktningarna skapar en vetenskaplig bredd som är befruktande och inspirerande samt borgar för att en så kallad kritisk massa av aktiva forskare kontinuerligt kommunicerar och granskar vetenskapliga resultat och problemformuleringar på fältet. Att det trots den ämnesmässiga bredden finns gemensamma frågeställningar för fältet visades i den inledande plenarföreläsningen. MayBrith Ohman-Nielsen, professor i historia och historiedidaktik vid Universitetet i Agder, Kristiansand och gästprofessor vid Karlstad Universitet, diskuterade i denna begreppet ämnesdidaktik och några av de definitioner och metaforer som finns för förhållandet mellan ämnesinnehåll och didaktik. Anna-Lena Göransson går i det första bidraget utanför det traditionella skolfältet och ger oss i artikeln Att riva en brandvägg en inblick i läsning och lärande i yrkesmiljöer. Brandmän möter i sitt dagliga värvtryckta läromedel i form av häften och böcker som produceras av Räddningsverket (nuvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). De är inte alltid välkommen läsning bland brandmännen och betraktas ofta som en pålaga uppifrån och inte som nödvändig fortbildning. Men hur sker lärandet i en så praktisk och handfast praktik som brandmannayrket? Finns det sätt att göra läsning och lärande angeläget i den professionella vardagen? Göransson visar hur abstrakt teoretisk kunskap medierad via tryckt text, kan rekontextualiseras genom samtal och diskussioner, så att läromedlet får avsedd funktion, nämligen att utveckla brandmäns professionella kunnande. Om det går att förena praktisk kunskap med teoretiskt lärande genom läroböcker är en huvudfråga i Göranssons artikel. I Kampen om Samhällskunskapsboken beskriver och analyserarAnna Johnsson Harrie granskningen av läromedel i samhällskunskap. Hon ger en bild av en tid då staten styrde, inte enbart genom läroplaner och kursplaner, utan även med de utsedda läromedelsgranskare som påverkade ämnets faktiska innehåll. Genom att följa ett läromedel, Moment: häfte 14, och hur det i ett övergångsskede passerar mellan två olika läromedelsgranskningssystem, visar hon på de möjligheter granskningsnämndens ledamöter hade att påverka innehållet i läromedlet och därmed också innehållet i skolan. Hon problematiserar det faktum att granskningsnämndens ledamöter inte alltid gav avslag på läromedel med stöd i kursplanen utan att deras egna politiska preferenser kunde styra. Vem styr och hur styrs ämnesinnehållet i dagens skola? kan man fråga utifrån Johnsson Harries bidrag? I Viveka Lindberg och Ragnhild Löfgrens, studie Prov, vitsord och bedömning som aspekter av kemilärares bedömningspraktik möterläsaren fyra finlandssvenska bedömningspraktiker i kemi. Vi får ta del av lärarnas konstruktion av kemiprov och på vilket sätt de sedan bedöms. Bedömning är alltid en aktuell ämnesdidaktisk fråga och Lindberg & Löfgren problematiserar frågan om provens relevans som rättvist bedömningsverktyg. Har kursplanen och dess uttryck för kunskap i kemi någon återverkan på hur proven konstrueras och bedöms eller är provkonstruktion och bedömning av prov endast exempel på en vardaglig och traditionsbunden normativ praxis? Ragnhild Löfgren, Jan Schoultz, Glenn Hultman och Lars-Erik Björklund skriver om lärares dialog vid laborationer i kemi. I deras bidrag Kommunicera naturvetenskap i skolan – exempel från årskurs 3 handlar det om kommunikation och interaktion mellan lärare och elever. Löfgren m.fl. prövar ett analysverktyg för att studera dialog- eller interaktionstyper i klassrummet. Har samtalet om ämnet någon betydelse och vilka olika typer av elev- lärar-interaktion kan finnas? Samtalet är enligt författarna kontextbundet till respektive ämnes diskurs. Inom naturvetenskap utgörs diskursen främst av beskrivningar, generaliseringar och förklaringar, med andra ord hur läraren får eleverna att tillägna sig och använda naturvetenskapliga begrepp. De visar på mönster i interaktionen mellan lärare och elev och genom framför allt sociokulturella teorier om lärande analyserar de vilken typ av interaktion som bäst främjar begreppsutveckling. Vad kommer elever ihåg av olika undervisningssituationer i skolan? Varför minns de just dessa? I Ola Magntorns bidrag Läsa naturen – om minnesvärda episoder i undervisningen kommer läsaren rakt in i enklassrumsnära skolverklighet när en grupp barn på lågstadiet får berätta om vad de minns av ett tematiskt undervisningsförlopp i biologi som inkluderade studiebesök, insamling av vattenprover från en närliggande å, uppbyggnad av ett slutet ekosystem, lekar och kreativt skapande av den biologiska mångfalden i konstnärlig form. Magntorn studerar det som kallas episodiskt minne och i hans studie, som är en delstudie i ett större projekt, avslöjas vilken typ av handlingar och lärande som eleverna minns bäst 18 månader efter att undervisningen genomförts. I alla svenskklassrum pågår läsning och skrivande som en naturlig del av ämnets innehåll. I det klassrum som presenteras i Gunilla Molloys bidrag Vilket århundrade undervisar du i? är undervisning kring läsning av klassisk skönlitteratur, särskilt Selma Lagerlöfs roman Kejsaren av Portugallien, i centrum. Eleverna kan med hjälp av en kunnig lärare få ut mycket av sin läsning, men hur är det med skrivandet? Har lärare i svenska så breda kunskaper att det omfattar ämnesdidaktiska kunskaper avseende både litteratur och skrivande? Molloy pekar på behovet av fortbildning för lärare som har ambitionen att bli den ”breda svenskläraren” som behärskar både litteratur, litteraturdidaktik, textanalys, skrivdidaktik och konsten att få elever att utmana sin kreativitet både som läsare och skribenter. Ingrid Mossberg Schüllerkvist diskuterar i Ämnesdidaktisk forskning om universitetsundervisning statusen för det som kan kallas forskning om högskolepedagogik. Hon problematiserar förhållandet att det saknas ämnesdidaktisk forskning om lärandemiljöer på universitet och högskola. Vidare frågas om var inom forskningen vi kan hitta diskussioner om vad akademiska lärare behöver veta för att utveckla undervisningen och för att göra den mer studentcentrerad? På vilka arenor kan de högskoledidaktiska frågorna väckas? Mossberg Schüllerkvist efterlyser en aktiv diskussion och forskning om lärandemål, examinationsformer och den så kallade bologniseringen av högskolan. Blir det samma kurs som ges eleverna beroende på om de ges på två olika program, ett teoretiskt studieförberedande och ett praktiskt yrkesförberedande? De har samma kursplan, lika många undervisningstimmar och ges i samma årskurs, men vilken betydelse har programmets kontext? Christina Odenstad rapporterar i En kurs i läroplanen, två i praktiken? Skriftliga prov och bedömning i ämnet samhällskunskap på studie och yrkesförberedande program om sin granskning av 95 prov och 1239 frågor i ämnet samhällskunskap. Det föreligger överlag stora skillnader mellan studieförberedande och yrkesförberedande program konstaterar Odenstad i sin artikel. Faktafrågor och en inriktning av innehåll mot vardagen är ämnets innehåll för yrkesprogrammen, medan analys, diskussion och mer samhälls- och globalt inriktade frågor utgör de studieförberedande programmens ämnesinnehåll. Den didaktiska frågan ”ämnet samhällskunskap – vad, hur och för vem?” aktualiseras med stor tydlighet. Vad innebär det att kunna historia? undrar Johan Samuelsson i sitt bidrag Bedömning och ämneskunskap: exemplet historia på mellanstadiet. Samuelsson har studerat en bedömningspraktik i historia i en årskurs 5. Han menar att det saknas verktyg för att beskriva vad eleverna kan. Historieämnet framgår ämnesmässigt svagt och när det framträder fungerar det som ett ”att veta att –ämne”. Samuelsson efterlyser en problematisering av kunskapsområdet historia. Hur uttrycks egentligen historiekunskap? Även Martin Stolare har undersökt historieundervisningen i skolan och skriver i Att fånga historieundervisning: ett förslag till analysmodell, att det finns ett tomrum i den svenska historiedidaktiska forskningen. Hur ska lärare inför den nya ämnesplanen i historia förhålla sig till historieämnet nu när det ska fungera som ett eget ämne i grundskolan och inte som en del av SO-ämnet? Stolare går igenom olika historiedidaktiska synsätt och frågar sig vilket synsätt som kan vara mest fruktbart. Stolare presenterar en modell som försöker fånga historieämnets urvalsdimensioner. Kan det utvecklas en gemensam förståelse av vad historia i skolan kan vara? Vad gör elever i träslöjden i skolans årskurs 5 och vad gör deltagare i så kallad fritidsslöjd? Detta beskriver och analyserar Marcus Samuelsson i Att skapa och finna mening med slöjd – problematisering av meningserbjudanden i slöjdpraktiker. Samuelsson har granskat så kallade meningserbjudanden eller affordances i dessa praktiker och finner uppenbara skillnader dem emellan. Det handlar bland annat om mer begränsade meningserbjudanden, i skolans fall, och mer öppna meningserbjudanden i fritidsslöjden. Vidare beskrivs skolslöjdens praktik som väntan med fördröjd respons medan slöjdklubbens deltagare erhåller omedelbar respons. Elevernas i skolslöjden upplevde starka ramar och begränsad valfrihet medan det var på ett helt motsatt sätt i slöjdklubbspraktiken. Vad är meningen med läsning av skönlitteratur i skolan? I Litteratur som spegel eller fönster diskuterar Annette Årheim sätten att läsa litteratur i gymnasiet. Hon menar att litteraturläsningen som erfarenhetsprojekt, där eleverna genom läsning ska söka sig själva och få svar på frågor om den egna identiteten, har gått i stå. Kan inte skönlitteraturen användas till något mer? Annette Årheim motsätter sig en litteraturläsning som grundar sig i att eleverna efter läsningen enbart ska svara på frågorna: ”Känner du igen dig?” och ”Hur tror du huvudpersonen känner sig?” Hon hänvisar till kritiska röster som menar att den så kallade empatiska läsningen urartat till ”erfarenhetsimperialism”. Årheim avslutar sitt inlägg i debatten om litteraturens roll i skolan med att hävda att litteraturen, så som den ofta behandlas i skolan, är tömd på sitt innehåll, sitt mål och sin mening och att den fungerar mer som en spegel för igenkänning än som ett fönster som öppnar upp mot omvärlden