Avstämningsmötet. En utredningsmetod?

Avstämningsmötet är en metod inom Försäkringskassan som syftar till att ge bättre beslutsunderlag för deras bedömningar av sjukskrivnas arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Målet är att förkorta sjukskrivningstider och snabbare få människor tillbaka i arbete. I och med den kraftigt ökade sjukfrånvaron i slutet av 1990-talet uppmärksammades att Försäkringskassans tillämpning av sjukförsäkringens regelverk varierar mellan olika delar av landet och även mellan olika lokalkontor. Som en konsekvens påbörjades ett omfattande arbete med att professionalisera handläggningen genom att utveckla gemensamma metoder och arbetssätt. År 2005 gjordes en skärpning av lagstiftningen genom att starkare reglera de tidsgränser inom vilka ett avstämningsmöte skall hållas och man etablerade produktionsmål inom Försäkringskassan i termer av antal avstämningsmöten inom 90 dagar i sjukskrivningen. I denna studie har 11 handläggare inom Försäkringskassan intervjuats om sin syn på avstämningsmötet som utredningsmetod och på vilket sätt den påverkar den sjukskrivnes återgång i arbete. Studien fokuserar på det första avstämningsmötet i sjukskrivningen, sex av dessa genomfördes före 90-dagars gränsen och fem genomfördes senare i sjukskrivningsprocessen. Analyserna av intervjuerna resulterade i fem huvudområden som berör upplevelser av produktionskraven, förberedelser respektive genomförande av avstämningsmötet, läkarens roll vid avstämningsmötet samt mötets betydelse för återgång i arbete. Handläggarna upplever en konflikt mellan kravet på att hålla produktionsmålet på avstämningsmöte inom 90 dagar och sin professionella bedömning av när ett avstämningsmöte passar in i rehabiliteringsprocessen. Ur handläggarnas perspektiv har det skett en värderingsförskjutning från en helhetssyn på rehabiliteringsprocessen med individen i centrum, till mer kortsiktiga produktionsmål som fragmenterar processen. Produktionskraven leder också till att vissa sjukskrivningsärenden som bedöms vara lämpade för ett avstämningsmöte måste prioriteras bort då de passerat tidsgränsen, medan man genomför andra möten, där både handläggaren och läkaren anser att det kommer för tidigt i rehabiliteringsprocessen. Avstämningsmötena riskerar att bli formaliserade och rutindrivna aktiviteter, snarare än allsidiga bedömningar. Den formaliserade agendan vid avstämningsmötet tycks kunna leda till att deltagarna upplever en osäkerhet om mötets syfte, eller tolkar syftet annorlunda än handläggaren. Handläggaren uppfattar sig tappa kontrollen över mötet. Av tidsskäl gör man ofta avkall på att kalla läkaren till mötet, trots att mötet syftar till att diskutera arbetsförmåga och sjukskrivningens omfattning. Såväl strukturen, den reglering som styr avstämningsmötet, som handläggarnas egna erfarenheter av hur kontakter med läkare fungerar, bidrar till att handläggarna utvecklar olika strategier för att undvika att bli beroende av läkarnas fysiska deltagande i mötet. Det medicinska underlaget är centralt i bedömningen av individens arbetsförmåga, den ofta förekommande frånvaron av läkare, liksom den stora variationen i hur de fördjupade Sassam-utredningarna genomförs, skapar därför dilemman, som dock även kan innebära en handlingsfrihet för handläggaren i prioriteringar av ärenden. Rapporten visar sammanfattningsvis handläggares dilemman i sin roll att översätta politiska beslut och mål till vardagens praktik. Resultaten visar också deras möjligheter att prioritera och hantera dessa dilemman inom ramen för en ökad administrativ kontroll