Jakten på berättelsen : en modell för att testa berättelsers potential tillämpad på valfilmerna vid Riksdagsvalet 2010

In 2010 Swedish political parties used commercials broadcasted on TV for the first time in order to gain votes in a general election. In connection with the election the parties were criticized for not succeeding to formulate a story to the voters that conveyed how they wanted to change Sweden. In this paper I use central concepts from rhetoric, storytelling, postmodernism and psychology to formulate three demands each on the narrator, the story and its reception. Using the resulting image of what distinguishes a good narrator, a good story and a good reception as a starting point, I investigate to what extent the critique was justified. My findings indicate that the degree to which the commercials fulfill these demands vary greatly. Two flaws that I find are that the parties lacked credibility and were reluctant to state which groups in society would stand to lose from their policies. Another finding is that the stories provided by the parties were disturbed by other stories about the parties and the subjects their commercials covered. Based on these conclusions I formulate a set of questions that parties and others can use to test the potential of a story.2010 använde svenska partier för första gången reklamfilmer i TV för att vinna röster i ett riksdagsval. I samband med valrörelsen fick partierna kritik för att de inte lyckades förmedla en berättelse till väljarna om hur de ville förändra Sverige. I den här uppsatsen undersöker jag vilka förutsättningar partiernas valfilmer hade att förmedla en sådan berättelse till väljarna. Jag använder centrala begrepp inom retorik, storytelling, postmodernism och psykologi för att formulera tre krav vardera på berättaren, berättelsen och mottagandet. Med utgångspunkt i den resulterande bilden av vad som utmärker en bra berättare, en bra berättelse och ett bra mottagande undersöker jag i vilken utsträckning kritiken var befogad vad gäller filmerna. Jag finner stora skillnader mellan filmerna när det gäller hur väl de motsvarar kraven. Två punkter där flera av filmerna inte motsvarar kraven är att partierna brast i trovärdighet och att de inte ville tala om vilka grupper i samhället som skulle förlora på deras politik. Jag finner också att de berättelser partierna förde fram i filmerna stördes av andra berättelser om partierna och de frågor filmerna handlade om. Utifrån dessa slutsatser formulerar jag ett antal frågor som partier och andra kan använda för att testa en berättelses potential