Interoperabilitet eller nationell särart : Underrätteslefunktionen i ett internationellt sammanhang

Den svenska Försvarsmakten fattade 2004 beslut om att söka uppnå interoperabilitet med andra nationers försvarsmakter. Som gemensam nomenklatur för samarbetsformerna valdes, med bakgrund av att EU sökte samma lösning, att nyttja de standarder som fanns inom NATO. Den här uppsatsen undersöker i vilken utsträckning den svenska försvarsmakten på operativ nivå är interoperabel idag – tidigt 2010. En gränsöverskridande funktion har valts som undersökningsobjekt, underrättelsefunktionen. Den får åskådliggöra i vilken omfattning interoperabilitet uppnåtts utifrån NATO:s olika standarder. Utvecklingen betraktas utifrån en implementeringsteoretisk ansats kompletterad med ansatser om kunskapsöverföring och förändringsarbete. Undersökningen visar att implementeringen av interoperabilitet är förhållandevis långt gången och att det kvarvarande arbetet kan påskyndas och effektiviseras genom ansträngningar på områden såsom struktur avseende organisation och metoder, utbildning av personal samt ledarskap.