Verksamheter för korttidsvistelse för personer med psykiska funktionshinder

Syftet med kartläggningen har varit att identifiera vilka strategier kommuner och landsting har när personer med psykiska funktionshinder sviktar i sitt boende eller behöver särskilt stöd vid återgång från avdelning/hvb-hem till boendet, och att särskilt uppmärksamma olika verksamhetsformer för korttidsvistelse. De beskrivna insatserna visade sig vara svåra att ringa in. Det använda begreppet ”korttidsvistelse” har dålig precision och kan inte ringa in alla insatser mellan det egna boendet och vårdavdelningen. I kartläggningen identifierades två grova kategorier av insatser men med samma målsättning – att möjliggöra ett självständigt boende. Den ena kategorin utgjordes av akutplatser för korta insatser när man sviktar i sitt boende. Den andra kategorin bestod av boenden för längre insatser främst när personer ska tillbaka efter en tid på avdelning eller ett HVB-hem. Den senare verksamhetsformen påminner mycket om behandlingshem inom psykiatrin. Mest frekvent förekommande insats i länen verkar vara extraplatser i anslutning till boende- eller boendestödsverksamhet som kan användas för insatser av skiftande karaktär. I det redovisade materialet kan man inte identifiera någon utvecklad praxis när det gäller frågor om huvudmannaskap, organisering, ledning och dokumentation. Ansvarsfrågan är inte klargjord varför det finns ett stort handlingsutrymme att både åstadkomma ett gott samarbete mellan huvudmännen alternativt att dra sig undan ansvar. De beskrivna exemplen visar till största delen på en pragmatisk hållning och på en god vilja att göra satsningar. Oaktad de positiva erfarenheterna kvarstår ett behov av klargöranden, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt, hur beslut ska fattas om korttidsvistelse. I kartläggningen klassas samma typ av insats som insats enligt SoL 4:1 och psykiatrisk öppenvård enligt HSL. Bedömningarna kan göras av en ledningsgrupp, en psykiater, en biståndsbedömare, en föreståndare, etc. Så länge individens behov tillgodoses genom insatsen kan frågan synas oviktig, men den kan bli av stor betydelse i ett läge där problem eller klagomål uppstår. Vad kan individen kräva? Är beslut möjliga att överklaga? Kartläggningen synliggör också en stor potential i de strategier som utvecklats, framför allt gäller det de verksamheter som byggts upp av ett nära samarbete mellan socialtjänst och psykiatri. Här finns erfarenheter av fungerande gemensam planering, gemensam utbildning och handledning och en nära kontakt mellan, för den enskilde, viktiga insatser som psykiatrins öppen- och slutenvård och socialtjänstens boendestöd. Positivt är också den beredskap hos kommunerna som beskrivs av länskontaktpersonerna och av verksamhetsföreträdare. Vanligtvis finns tillgång till kris eller ”i fall att-platser” inom ramen för framför allt kommunens boende- och boendestödsverksamhet, där man kan nyttja befintliga personalresurser. Sammantaget har kartläggningen identifierat ett växande insatsområde i form av verksamheter och insatser för korttidsvistelse. Dock sker denna uppbyggnad på olikartade premisser och utan några tydliga riktlinjer vad gäller ansvarsfördelning, organisation och innehåll. Därför ser lösningarna väldigt olika ut. Här finns uppenbara behov hos huvudmännen av förtydliganden och av ett kunskapsstöd som förhindrar att varje enskild aktör måste uppfinna hjulet på nytt. Frågan kommer sannolikt att få mer utrymme i den lokala diskussionen i samband med förberedelserna för vårdformen ”öppen vård med särskilda villkor”, som förutsätter gemensamma kommunala och landstingskommunala strategier. Rapporten är nr 14 (av 24st) i Boendeprojektet som är ett riktat projekt inom ramen för kansliet för Nationell psykiatrisamordning. Projektmedel beviljades av Socialstyrelsen år 2005 för ett uppdrag inom satsningen på psykiatri och socialt stöd och omsorg för personer med psykisk sjukdom och/eller psykiska funktionshinder. Projektet har letts av David Brunt, Institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete, Växjö universitet