Principen om förfarandemissbruk : Är denna EG-rättsliga princip tillämplig inom svensk mervärdessaktterätt?

Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten. Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit att uppnå en skattefördel. En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt, varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen gällande mervärdesskatteflykt. EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten. Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt. SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar. Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras. Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax- fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk i svensk rätt skulle förenklas