Exporting Democracy : The democratisation work by the OSCE in Bosnia-Herzegovina

stater bildats på internationellt initiativ vilket verkade fungera under 40 år för Jugoslavien men de etniska motsättningarna i landet utnyttjades av nationalistiska partier efter kommunismens fall vilket trappade upp de etniska konflikterna och resulterade i ett inbördeskrig som varade i fyra år. 1994 hölls det ett fredssamtal i Dayton vilket resulterade i ett fredsavtal, The General Framework Agreement for Peace (GFAP). I GFAP gavs OSSE, som är den största regionala säkerhetsorganisationen i världen med 55 medlemsstater från Europa, Centralasien och Nordamerika, uppdraget att säkra freden och demokratisera landet. Detta innebar en demokratisering uppifrån med en begränsad möjlighet till inflytande vad det gäller den bosniska befolkningen. Detta reser frågan om denna sortens demokratiexports möjlighet till framgång? Den internationella interventionen och fredsavtalet som följde syftade inte bara till att få slut på kriget i regionen utan också till att skapa helt nya institutioner för interagerande i alla delar av statsapparaten och det civila samhället. Den demokratiska processen i Bosnien kräver väl fungerande institutioner på alla nivåer inom statsapparaten samt ett fungerande civilt samhälle. Utan dessa kan inte en demokratisering genomföras. Därför har OSSE:s demokratiseringsprojekt fokuserats på två övergripande frågor. Den ena är att omvandla institutioner från en formell demokrati med en rad officiella regelsystem, institutioner och procedurer till en substantivdemokrati inkluderande politisk jämlikhet, maktfördelning en politisk kultur och demokratisk delaktighet. Men endast demokratiska institutioner är inte nog för att skapa ett demokratiskt system, för att skapa en livskraftig och uthållig demokrati måste det även finnas en medborgarkår med demokratiska värderingar, vare sig dessa uppbringas genom propaganda eller utbildning. Därför är det fokus för OSSE att skapa ett aktivt civilt samhälle och medverkandekultur samt främja medborgarnas deltagande i statens angelägenheter. Övergångsteorin som är uppsatsen teoretiska utgångspunkt ser på demokrati som skapad av medvetna och hängivna aktörer med en vilja till kompromissande. Historiska exempel har visat att en demokratisk utveckling kan startas och lyckas även om den genomförs uppifrån och i ett samhälle som saknar en stark demokratisk kultur. Härigenom kan demokrati skapas även om människor inte vill ha den, eller kan hantera den på ett effektivt sätt. En rad projekt har startats i Bosnien för att åstadkomma denna demokratiska förändring, men framstegen har varit svåra att få till stånd samt varit tidsödande. Mycket av problematiken i Bosnien grundas i de etniska konflikterna mellan de olika grupperingarna i landet och att dessa har sina lojaliteter riktade mot andra håll än mot den Bosniska staten. Politisk konkurrens bygger fortfarande mycket på etnicitet och de bosniska politikernas har en uppenbar vana att sätta käppar i hjulen på den demokratiska processen och reformarbetet. Den djupa misstron mellan de olika etniska grupperna efter kriget och en avsaknad av en stabil demokratisk värdegrund ställer höga krav på OSSE:s arbete och har visat sig svåra att överkomma. Den demokratiska utvecklingen har gått långsamt, mycket långsammare än vad det internationella samfundet hade hoppats på, men framsteg görs. Frågan är om demokratiexport kan fungera i ett land så djupt splittrat som Bosnien, i alla fall på en så kort tid som har förflutit. Ett generationsskifte är kanske vad som behövs för att en riktig demokrati skall kunna slå rot, men omdemokratisering uppifrån kan fungera i Bosnien får tiden utvisa. Men en sak är säker Bosnien idag är en bättre plats än var den var i början av 1990-talet och OSSE:s arbete har resulterat i en framgångar