Statlig redovisning i praktiken - harmonisering ur mer än ett perspektiv

Syftet med uppsatsen har varit att undersöka graden av harmonisering inom statlig redovisning samt att förklara de faktorer som kan bidra till att det skapas en skillnad mellan normgivning och praxis. Den skillnad som uppstår kan beskrivas som ett tillämpningsgap. För att kunna förklara de faktorer som påverkar tillämpningsgapets storlek har en integrerad, teoretisk modell använts. Den teoretiska modellen utgår ifrån att de resurser som finns tillgängliga för den offentliga sektorns verksamhet är begränsade och dessa ska fördelas mellan olika myndigheter på ett så, för helheten, effektivt sätt som möjligt. Då de enskilda myndigheterna i första hand ser till den egna verksamhetens fortlevnad kommer dessa att vilja förfoga över största möjliga andel av de totala resurserna. Det uppstår en konflikt mellan resursfördelare och resursförbrukare vilken bidrar till att det skapas ett tillämpningsgap inom redovisningen d v s en skillnad mellan normgivning och praxis. Tillämpningsgapets storlek påverkas av såväl interna som externa faktorer. Exempel på interna faktorer är myndighetens storlek och ålder och de externa faktorerna utgöras av massmedias påverkan oh förekomsten av sanktioner. Med hjälp av en webbenkät har en empirisk undersökning genomförts i form av en survey. Enkäten riktade sig främst till redovisningsansvariga på central nivå inom svenska myndigheter. Samtliga statliga myndigheter med egen redovisningskod har fått möjlighet att delta i undersökningen. Resultatet av enkätundersökningen visar att den praxis de olika myndigheterna tillämpar normgivarens föreskrifter på är relativt likartad. De olika myndigheterna tenderar att harmonisera kring de föreskrifter ESV har gett ut, vilket bidrar till att den övergripande graden av harmonisering kan anses som relativt hög. Den relativt höga graden av harmonisering bidrar till att tillämpningsgapet är litet. Resultaten ger även indikationer på att förekomsten av sanktioner påverkar hur de redovisningsansvariga väljer att tillämpa de angivna föreskrifterna. Detta trots att de redovisningsansvariga i allmänhet upplever att det finns en bristande effektivitet i de sanktioner som finns. En form av sanktioner kan utgöras av en anmärkning i myndighetens revisionsberättelse. Undersökningens resultat pekar på att det finns ett samband mellan betydelsen av en anmärkning i revisionsberättelsen och de redovisningsansvarigas tillämpning av normgivarens föreskrifter. Resultaten ger även indikationer på att anslagsfinansierade myndigheter tenderar att i en högre utsträckning avvika från normgivarens föreskrifter än helt eller delvis avgiftsfinansierade myndigheter