Nordisk ödemarksterräng - Framtidens slagfält?

Att behärska förmågan till överraskning har varit, är och kommer vara en framgångsfaktor i krigföring. Likaså vikten av att återhämta den militära organisationen efter att ha blivit utsatt för en sådan. En organisation som genomsyras av flexibilitet har bättre förutsättningar till denna återhämtning. Studien syftade till att undersöka hur ett geografiskt inriktat markstridsförband påverkar flexibiliteten för den taktiska ledningsnivån. Studien genomfördes som en fallstudie av de framtida Norrlandsjägarbataljonerna som i Försvarsberedningens rapport Värnkraft ges inriktningen strid på djupet i ödemarksterräng, även vintertid. Studiens resultat visar att Värnkrafts inriktning medför att förbandet vidtar två större åtgärder för att anpassa uppträdandet till ödemarksterräng. En materiell förändring där fler bandvagnar tillförs förbandet samtidigt som antalet lätta fordon reduceras. En organisatorisk förändring där ytterligare en jägarskvadron tillförs organisationen samt att stödresurser omfördelas till lägre ledningsnivåer. Förändringarna påverkar flertalet av de grundläggande förmågorna, där verkan, underrättelse och uthållighet ökar. Därigenom ökar förbandets självständighet och autonoma uppträdande. Förmågan rörlighet ökar i kontexten ödemarksterräng. Däremot minskar förmågan rörlighet om förbandet används i en annan terrängtyp och i ett scenario där förbandet behöver stöd med operativ transport. De påverkade förmågorna medför i nästa steg att flexibiliteten för taktisk nivå generellt ökar sett ur områdena balans, mångfald och redundans inom Meir Finkels stratum om organisatorisk flexibilitet. Den taktiska ledningsnivåns flexibilitet minskar sett till förbandets minskade operativa och stridstekniska rörlighet, vilket kan ses som en följd av det utökade antalet bandvagnar vid förbandet. Sammanfattat utifrån fallstudiens resultat, påverkar en geografisk inriktning av ett markstridsförband flexibiliteten för taktisk nivå mer positivt än negativt