Undervisning om ord i grundskolans moderna språk

Framgångsrika undervisningsmodeller för att utveckla ordinlärning är direkt avhängiga av valet av metoder och framförallt hur väl lärarna lyckas anpassa dessa till eleverna. Detta, samt den ständigt pågående debatten angående det traditionella glosförhörets för- och nackdelar fick mig att ägna denna studie åt att penetrera hur ett urval lärare i moderna språk arbetar idag, vad som utmärker respektive metod och vilka faktorer som driver lärarna i en de ena eller andra riktningen. Syftet med studien är därför att undersöka och analysera undervisningsmetoderna i ordkunskap som används av högstadielärare inom moderna språk som spanska och tyska i deras strävan att stödja elevernas ordinlärning. De teoretiska utgångspunkter jag använder i denna studie är Krashens och Swains teorier om ordinlärning, Nations modell och Barcrofts principer för ordundervisning samt Enströms teorier om orden och deras strukturer. Den empiriska komponenten i studien utgjordes av en kvalitativ undersökningsmetod med hermeneutisk ansats. Semistrukturerade intervjuer utfördes med två lärare i spanska och en i tyska på två olika skolor förutom observationer av ett antal lektioner. Resultatet av denna undersökning visar att metoderna varierar mellan mer klassiska, lärarstyrda dito till mer interaktiva lektionstyper med ett större inslag av kommunikativa och uppgiftsinriktade aktiviteter. Trots att metoderna varierar, är en gemensam nämnare att man på nybörjarnivå prioriterar uppbyggandet av ett grundläggande ordförråd. Detta måste ske i inledningsskedet inom ramen för en lärarstyrd undervisning med klassiska, formbaserade, metoder och med hjälp av exempelvis gloslistor och glosförhör