Skolbarn relaterar till historiska platser

Studien ”Skolbarn relaterar till historiska platser” analyserar hur kulturarvsmiljöer används i skolans undervisning, och som en viktig del därav hur skolbarn relaterar till sådana miljöer. Studien baseras på en digital enkät, observationer av skolklassers besök i kulturarvsmiljöer, intervjuer med elever, lärare och kulturmiljöpedagoger, samt berättelser och teckningar som producerats av elever i anslutning till deras besök. Teoretiskt används begreppen plats, haptik (haptics), affektiva praktiker (affective practices, immersion), kamratkultur (peer culture) och kunskap genom bekantskap (knowledge by acquaintance). Studien visar att grundskolelärare inom ramen för sin undervisning i historia besöker en varierad mängd kulturarvsmiljöer med sina elever. Många lärare har nämnt muséer, hembygdsgårdar, slott, kyrkor, klosterruiner, kyrkogårdar, torp, gamla industrier, forntidsbyar, fornminnen och även andra typer av historiska spår. Variationen speglar det historiska landskapet i den del av Sverige där studien genomförts. Men svaren knyter också tydligt an till grundskolans kursplan. Ett antal grundskolelärare besöker dock inte kulturarvsmiljöer; enligt vår enkätstudie är det en minoritet bland lärarna, men på grund av osäkert bortfall går det inte att säkert säga hur stor andelen är som inte besöker kulturarvsmiljöer. Flertalet lärare i studien uppger att de brukar kontakta guider, museipedagoger eller andra företrädare för kulturarvsmiljön inför ett besök. Besöken är enligt lärarna ofta men inte alltid integrerade med övrig undervisning. Ett annat motiv som lärare anför för att genomföra besöken är att eleverna ska lära sig mera om lokalsamhället och att besöket har att göra med lärarens ambition att ge eleverna lokal förankring, bildning och bidra till deras lokala identitet. Ett betydande antal lärare anför också elevernas lärande som det primära skälet till att besök i kulturarvsmiljöer genomförs. Dessa lärare talar om att mötet med fysiska platser erbjuder konkretion, vilket kontrasteras med det abstrakta historieämnet. Ord som används är till exempel ”visualisera”, ”konkretisera”, ”mer verkligt”, ”levande”. Dessa röster uttrycker att besöken ger en extra dimension till undervisningen och erbjuder en egen unik väg till historisk kunskap. En väsentlig aspekt av skolelevers möte med kulturarvsmiljöer är, som pekades ut av en del lärare ovan, att lärande kan stimuleras och ske med hjälp av flera sinnen. Vi har under analysen av observationer och intervjuer med elever fokuserat på kroppsliga, fysiska upplevelser och har ställt frågan på vilka sätt haptik leder till lärande när unga elever besöker historiska miljöer? Det haptiska lärandet sker på tre sätt. Den första aspekten av haptik handlar om beröring vilket i vårt material visas genom några uppenbart starka upplevelser då eleverna fått arbeta med sina händer. Det andra aspekten, andra kroppsliga erfarenheter, som att vandra, klättra och möta värme, kyla, buller och knott fick också eleverna att reflektera och fundera över livsvillkoren i det förflutna. Även det skolbarnen såg och hörde gjorde starkt intryck på dem under besöken i kulturarvsmiljöerna. I praktiken samspelar många sinnen under besök i en kulturarvsmiljö, varför det lärande vi definierat som baserat på syn och hörsel i praktiken också hänger ihop med lärande genom andra sinnen. Vid flera gruppintervjuer blev det tydligt att eleverna förhandlade med varandra om exkursionernas mening. Denna iakttagelse är i sig en bekräftelse på vårt grundantagande att kulturarv konstrueras genom en process och att besökarna kan finna olika saker meningsfulla. I elevernas tal om besöken i kulturarvsmiljöer finns ett starkt inslag av känslor, inte minst skratt och glädje. Elevernas humoristiska tolkning av händelser och iakttagelser under besöket tyder på att det är deras egen fysiska och mentala erfarenhet som är utgångspunkt när de talar om kulturarvsmiljön, snarare än den historiska berättelse som presenteras av vuxna. Elevernas egna livsvärldsreferenser påverkar hur eleverna relaterar till det förflutna. Genom att lyfta fram materiella aspekter, som kulturarvet, och koppla det till ett teoretiskt perspektiv (affektiva praktiker) har vi i detta projekt kunnat visa på de möjligheter som finns i ett bredare perspektiv på historiskt lärande