Kopplingantalets inverkan på bodplättsaktivering i ECMO-kretsar

ExtraCorporeal Membran Oxygenering (framgent ECMO) är en mycket användbar behandling i situationer där patientens tillstånd är kritiskt. ECMO kan potentiellt öka chanserna att överleva avsevärt för patienter som annars skulle avlida till följd av sina hjärt- eller lungproblem. Behandlingen är dock inte helt riskfri, utan komplikationer såsom tromboembolism och invärtes blödningar är vanliga. Dessa associeras båda med rapportens huvudsakliga ämne, nämligen blodplättsaktivering. Denna företeelse är en konsekvens av den icke fysiologiska miljö som slangsystemet utgör. Trombocyter (blodplättar) som utsätts för de höga skjuvspänningar och hastigheter i kombination med långa stillestånd i stagnationspunkter, löper ökad risk att aktiveras och därmed producera ansamlingar av koagulerat blod runtom i olika delar av systemet. I den här rapporten var kopplingarna, som utgör skarvar där olika delar av systemet kopplas samman, av intresse. Simuleringarna för att analysera kopplingarna i olika konfigurationer utfördes med hjälp av ANSYS Fluent på Parallelldatorcentrums (PDC) Beskow och Tegner. Det visade sig att flera kopplingar på rad ökade residenstiden för en individuell partikel mer än vad som vore väntat ifall resultaten från lika många enskilda koppling adderades. Från detta drogs slutsatsen att ett reducerat antal kopplingar är att föredra då det bidrar till att minska den totala blodplättsaktiveringen och därmed minska risken att patienten får komplikationer