Långvariga kommersiella avtal och ändrade förhållanden : en analys av den avtalsrättsliga regleringens roll

I dagens läge är det vanligt att näringsidkare ingår kommersiella avtal, vilka gäller för en längre tidsperiod. Riskerna som förknippas med dessa långvariga kommersiella avtal är på grund av tidsaspekten väldigt annorlunda än beträffande momentana avtal. Långvariga kommersiella avtal är särskilt känsliga för ändrade förhållanden, vilka kan leda till att det blir svårare eller omöjligt för part att prestera eller att syftet med avtalet helt eller delvis förfelas. Det är vidare omöjligt för parterna att ta alla tänkbara ändringar i beaktande vid avtalsingåendet. Dessa avtal kännetecknas även ofta av ett starkt beroendeförhållande mellan parterna och av att de har ett gemensamt mål med avtalet. En stark tillit kan uppstå mellan parterna. Förhållningssättet till ändrade förhållanden har ändrat med tiden. Attityden har ändrat från den romerska läran om clausula rebus sic stantibus, enligt vilken avtalet anses innefatta ett implicit villkor att det inte gäller om förhållandena ändras, till att principen om pacta sunt servanda iakttas utan att ändringarna ges något som helst utrymme. Principen om avtalsfriheten i det liberala samhället gör att det uppstår ett behov av en rigid tillämpning av principen om pacta sunt servanda, då avtalet blir ett medel att uppnå förutsebarhet i en osäker värld som annars präglas av frihet. I enlighet med denna rigida uppfattning om avtalsbundenhet utgår den liberalistiska avtalsrätten således ifrån formella kriterier för avtalsbundenheten. Så länge de formella kriterierna har beaktats binder avtalet. Ändrade förhållanden efter avtalsingåendet påverkar inte avtalsbundenheten och det görs därmed en mycket skarp gräns mellan avtalsinterna och avtalsexterna faktorer. I modern avtalsrätt tillämpas inte en så fullt ut liberalistisk avtalsrätt, utan materiella hänsyn har tagit mera och mera plats. Skälighetsprincipen har fått mera utrymme, inte minst i och med 36 § RättshL, som medger jämkning av oskäliga avtalsvillkor. Då materiella hänsyn även kan tas i beaktande öppnas möjligheten för en mera dynamisk syn på avtalsbundenheten i fråga om långvariga avtal upp. I den avtalsrättsliga doktrinen har röster för en mera dynamisk syn på avtalsbundenheten till följd av ändrade förhållanden höjts. I det andra kapitlet i avhandlingen presenteras några av dessa perspektiv, bland annat läran om relationell avtalsbildning. I det tredje kapitlet behandlas ändrade förhållanden i gällande rätt. Först behandlas ändrade förhållanden som prestationshin-der, vilka kan medföra att skyldigheten att fullgöra avtalet upphör. I detta samband behandlas omöjlighetsläran, principen om force majeure och ekonomisk force majeure. Skadeståndsrättsliga aspekter beaktas inte i stor omfattning. Därefter behandlas den tyskbördiga förutsättningsläran, vilken ansetts kunna tillämpas på ändrade förhållanden. Slutsatsen är att jämkning i de flesta fall är en bättre lösning. Jämkning utgör det viktigaste sättet att möjliggöra att ändrade förhållanden påverkar avtalsförplik-telserna. Samtidigt är jämkning det mest dynamiska alternativet, eftersom jämkning möjliggör att följden av en oförutsebar risk kan fördelas mellan parterna. Jämkningsprövningen är dock mycket strikt och huvudregeln är avtalsbundenhet. För att jämkning skall vara möjligt förs i avhandlingen fram att det bör vara frågan om att ändringen är oförutsebar och utom parts kontroll. Ändringen bör även direkt påverka att avtalsbalansen rubbas väsentligen. Kravet på väsentlighet måste ställas högt. Därefter behandlas möjligheten till uppsägning av avtal och lojalitetsprincipens betydelse i förhållande till långvariga kommersiella avtal i korthet. I det fjärde kapitlet behandlas olika sorts villkor och tekniker som kan användas för att öka på flexibiliteten i avtalet. Justerings-mekanismer, force majeure- samt hardship-klausuler och uppsägningsklausuler kommer kort att behandlas. Fokus ligger på omförhandlingsklausuler, vilka verkar så att en skyldighet till omförhandling uppstår om förhållandena ändrar. Ifall det finns mycket tillit mellan parterna kan omförhandlingsklausulen ges ett brett tillämpningsområde. I det femte och sista kapitlet presenteras avhandlingens slutsatser. Det konstateras att tilliten har försvunnit ifall parterna går till domstol med en konflikt. Därför är det motiverat att avtalsrätten fungerar statiskt. Ifall en väsentlig obalans råder kan domstolen jämka avtalet. Parter bör avtala om mera dynamiska inslag för att dessa skall få relevans och göra en noggrann riskanalys innan avtalsslutet