Ekologisk kompensation i vattenmiljöer inom ramen för förutsättningarna för beviljande av miljötillstånd, med speciell hänsyn till miljömålens bundenhet

Det verkar råda en evig spänning mellan skydd för miljön respektive användningen av naturresurser. Å ena sidan bygger vår samhällsutveckling långt på industriprojekt, samtidigt som verkningarna av dessa bidrar till att den biologiska mångfalden går förlorad. Som en lösning på detta dilemma har presenterats ekologisk kompensation, som innebär att naturvärden, som försvagas eller går förlorade på grund av förorenande verksamhet, ersätts genom att förbättra eller skapa likvärdiga naturvärden ex situ. I magisteravhandlingen granskas de allmänna principer samt initiativ och handlingsprogram i fråga om ekologisk kompensation i allmänhet, för att sedan fästa närmare uppmärksamhet vid ekologisk kompensation i vattenmiljöer. Magisteravhandlingen ämnar för det första besvara forskningsfrågan huruvida ekologisk kompensation i vattenmiljöer kan införas i miljöskyddslagens (527/2014) förutsättningar för beviljande av miljötillstånd. Till denna frågeställning hör framför allt förenligheten mellan förutsättningarna för beviljande av miljötillstånd och kompensation, samt eventuell problematik som kan uppstå vid närmare granskning av huruvida dessa kan kombineras. Med andra ord undersöker avhandlingen genom forskning av reglering och regleringsinstrument hur smidigt ekologisk kompensation som styrmedel smälter in i det nuvarande miljötillståndssystemet. Vid genomgång av relevant gällande rätt används även den rättsdogmatiska metoden i tillämpliga delar. Genom den relgerings- och regleringsinstrumentinriktade metoden identifieras ett miljöpolitiskt intresse och behov för användning av ekologisk kompensation överlag. På basis av en granskning av miljörättens och miljöskyddslagens grundläggande principer och värderingar samt dess speciella karaktär, som utmärks av bland annat flexibla normer, dras slutsatsen att miljöskyddslagen på idealnivå är väl förberedd på bestämmelser i fråga om kompensation. På en mer detaljerad nivå ger dock granskningen upphov till tilläggsfrågor gällande omfattningen av tillståndsmyndighetens befogenhet att bestämma om kompenserande åtgärder; de lagtekniska svårigheter som uppstår vid ett eventuellt sammanförande av ekologisk kompensation och förutsättningarna för beviljande av miljötillstånd; samt hur man ska handskas med framtidsosäkerheten som förknippas med ekologisk kompensation. Avhandlingen kommer fram till att vattenmiljöns särskilda karaktär samt vattenrätten – innefattande vattenramdirektivet, vattenvårdsregimen och recipientprincipen – medför en spatialt utvidgad befogenhet att bestämma om kompenserande åtgärder. Lagtekniska svårigheter uppstår i fråga om närmare definitioner samt implementering av de grundläggande principer för ekologisk kompensation, såsom principen om ingen nettoförlust, principen om additionalitet samt mitigationshierarkin. Dessa kan tas ställning till genom en förordning. I fråga om framtidsosäkerheten kan man ta modell ur Natura 2000-lagstiftningen; här betonas försiktighetsprincipen i synnerhet. För det andra eftersträvas besvarandet av forskningsfrågan "Hur kunde kompensation införas i förutsättningarna för beviljande av miljötillstånd?". Här används samma metod som för den första forskningsfrågan. Utöver detta har den andra forskningsfrågan en de lege ferenda -karaktär och innefattar även en smula nordisk rättsjämförelse. Med hänsyn till Weser- och Finnpulp-fallen samt till de lagstiftningsmässiga förslag i fråga om kompensation som föreslagits i Sverige och på Åland, dras i avhandlingen slutsatsen att en bestämmelse om ekologisk kompensation borde införas i 49 § i miljöskyddslagen tillsammans med en bestämmelse om miljömålens bundenhet. De för ekologisk kompensation grundläggande principerna och närmare bestämmelser om beräkningsgrunderna skulle framgå och preciseras i en av miljöministeriet utfärdad förordning om kompensation