5§3 : a governmental cleanup of the forest lands

I Sverige har skogsindustrins behov av råvara länge dominerat både nyttjandet av skogen och skogspolitikens inriktning. Som mest politisk tyngd fick de industriella intressena efter 1979 års skogspolitiska beslut, då staten kraftigt detaljreglerade och subventionerade skogsbruket. Den nya skogsvårdslag som beslutades 1979 krävde bland annat att ny skog skulle anläggas om skogen var så gles eller till så stor del bestod av för marken olämpligt trädslag att tillväxten var avsevärt lägre än vad som vore möjligt. Kravet låg under lagens femte paragraf, tredje stycket, och de skogar den gällde kom därför att kallas 5§3-skogar. Utöver lagkravet beslutade riksdagen 1981 att under en 15-årsperiod satsa 3 miljarder kronor på ekonomiska bidrag för föryngring efter avverkning av 5§3-skog. Målet var att ca 1,7 miljoner hektar sådan skog skulle avverkas. Det så kallade 5§3-programmet mötte stark kritik för dess effekter på natur- och kulturmiljövärden, men inom naturvården låg fokus vid den tiden på lövskogar och urskogar. Det bidrog till att de norrländska 5§3-skogarna, vilka ofta var barrdominerade och påverkade av äldre tiders skogsbruk, fick liten uppmärksamhet. Det övergripande syftet med studien har varit att undersöka hur den statliga satsningen på avveckling av 5§3-skogar genomfördes, vilken omfattning den fick, varför den genomfördes och vilka skogar som berördes. Fokus har legat på Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län där avvecklingen av 5§3-skogar hade sin tyngdpunkt. Resultaten visar att virkesförsörjning och sysselsättning var centrala men tveksamma argument för satsningen på 5§3-programmet. Både utbudet av virke och sysselsättningen i skogsbruket minskade under programmets genomförande. Tvärtemot den allmänna uppfattningen under 1980-talet verkar det också ha funnits höga naturvärden i en betydande andel av 5§3-arealen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. 5§3-programmet får därför antas ha bidragit till utarmningen av det norrländska skogslandskapet. Programmet kan beskrivas som en kostsam, bortkastad och miljöskadlig storstädning av skogslandskapet. För att förstå hur 5§3-satsningen kunde genomföras i så pass modern tid räcker det kanske inte att ta del av de officiella argumenten och motiven, vilka i efterhand snarast framstår som svepskäl. Förmodligen ville man i första hand kunna räkna upp den framtida virkesproduktionen för att legitimera höga avverkningsnivåer i nuet. Det är också tänkbart att det fanns mer känslomässiga, eller ideologiska, skäl för skogsmännens vilja att ”förbättra” skogslandskapet. Idén om att förbättra skogarna genom skogsbruk hade länge utgjort en stark berättelse som skapat enighet inom skogsnäringen, samt mellan näring och stat. Idag har det etablerats en stark berättelse om skogen och bioekonomin, med liknande tendenser. Stat och näring står enade och den som inte stödjer berättelsen ses som ett hinder i vägen. Samtidigt är skogen viktig för hela samhället och ur många olika aspekter. Skogspolitiken behöver därför utformas med en bred och balanserad representation av olika kompetenser och intressenter, i processer där inte en av alla berättelser om skogen tillåts dominera.For a long time, the forest politics and the use of forests in Sweden has been formed by the preferences and needs of the forest industry. In 1979 a new forest policy was introduced by which the state more than ever prioritized the industrial need of feedstock. High production and high harvest were to be achieved by a combination of detailed regulation and generous subsidies. The new Forestry Act of 1979 demanded that low-yield forests were removed and replanted with more productive forest. This regulation was placed under the fifth paragraph, third section, in the Forestry Act. The forests it applied to were therefore called 5§3-forests. In 1981 the so called 5§3-programme was initiated by the state. During a period of 15 years about 3 billion SEK were to be invested in subsidies for regeneration after felling of 5§3-forests. The goal was to replace around 1,7 million hectares of these low-yield forests. The 5§3-programme was heavily criticized for threatening forests with high conservation values. However, it was mainly the overgrown pasturelands and other broadleaved forests in the southern part of the country that concerned the nature conservation movement. The low-yield forests in the north were often coniferous and affected by selective cuttings. Such forests were generally not considered valuable at that time. The purpose of this study was to investigate how and why the 5§3-programme was initiated and what type of forests it concerned in the north of Sweden. Particularly the nature values of 5§3-forests in the provinces of Jämtland, Västerbotten and Norrbotten were investigated. The results show that wood supply and employment were the main drivers for initiating the 5§3-programme, but also that they were doubtful arguments. In fact, both wood supply and employment within forestry decreased during the programme period. This study also shows that a large proportion of 5§3-forests in Jämtland, Västerbotten and Norrbotten had features suggesting high nature conservation values. Considering that the most of the 5§3-programme budget was spent in the north, it may have been most harmful to the environment there. To fully understand how it was possible for the 5§3-programme to be initiated in such recent time, it might not be enough to study the official arguments by the state. It is likely that the programme first of all served the purpose of legitimizing high levels of harvest. It is also possible that there were more sentimental, or ideological Abstract grounds, for the foresters will to “improve” the forest landscape. The narrative of improving forests by forestry had for long been strong among foresters, and unified the forest sector and the state. Today a strong narrative has formed around the role of forests in the bioeceonomy. However, the forest resource is important for the whole society and in many different aspects. The forest policy should be formed with a broad and balanced representation of competences and stakeholders. It is important not to let one narrative dominate such policy processes