Kor och klimat

Produktion av kött och mjölk från idisslare genererar utsläpp av växthusgaser i form av metan från idisslarnas fodersmältning, lustgas och koldioxid från foderproduktionen, metan och lustgas från gödselhantering samt koldioxid från energianvändning i stallar och slakterier. Till det kommer utsläpp från avskogning i framför allt Sydamerika som orsakas av ökad efterfrågan på foder och betesmark. Utsläppen från djurhållningen domineras av utsläpp av metan från framför allt idisslarnas fodersmältning. Metan är en växthusgas som på kort sikt värmer atmosfären betydligt mer än koldioxid men som bryts ner efter cirka ett decennium, medan en stor del av koldioxiden stannar i atmosfären för alltid. Detta innebär förenklat att konstanta utsläpp av metan inte ytterligare ökar temperaturen eftersom det metan som släpps ut bara ersätter det metan som försvinner. Ökade utsläpp av metan ökar dock uppvärmningen medan minskade utsläpp av metan medför en temperatursänkning. Minskade utsläpp av koldioxid innebär däremot endast en långsammare uppvärmning av atmosfären. Sett över hundra år och med både gasernas uppvärmande förmåga och deras livslängd beaktat orsakar utsläpp av 1kg metan en klimateffekt som är 34 gånger större än utsläpp av 1 kg koldioxid. Under vissa förhållanden kan utsläppen som djurhållningen orsakar delvis eller helt kompenseras av att marken där djurens foder odlas och där de betar lagrar in kol genom att en del av kolet i växtresterna stabiliseras i marken under nedbrytningsprocessen. Störst potential att lagra in kol har marker med lågt kolinnehåll, till exempel överbetade marker eller åkermark där ettåriga grödor odlats under lång tid. Förändrad markanvändning, som övergång från ettåriga grödor till flerårig vall, leder till att större mängder kol tillförs marken. Kolinlagringen avtar med tiden då marken intar ett nytt jämviktsläge och markkolet kan också återgå till atmosfären om markanvändningen förändras igen, till exempel om vall eller permanenta beten på åkermark plöjs upp. Globalt finns betydande potential att lagra in kol i jordbruksmark. Potentialen att lagra in kol är större i åkermark (globalt 2-7 miljarder ton koldioxid per år) än i betesmark (globalt 0,35-1,4 miljarder ton koldioxid per år). Utsläppen förknippade med all djurhållning globalt uppgår till cirka åtta miljarder ton koldioxidekvivalenter. Kolinlagring i betesmarken globalt kan således inte kompensera för djurhållningens eller de betande djurens utsläpp (två miljarder ton koldioxidekvivalenter), och är betydligt lägre än de totala utsläppen av växthusgaser globalt (cirka 50 miljarder ton koldioxidekvivalenter). Detsamma gäller även för Sverige där betesmarkerna idag beräknas lagra in mellan 0,1 och 0,3 miljoner ton koldioxid per år vilket kan jämföras med utsläppen från idisslarna på cirka sex miljoner ton koldioxidekvivalenter per år eller Sveriges totala utsläpp på 53 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Mätningar av kolhalten i svensk åkermark tyder på att den ökade vallodling som skett i Sverige under de senaste decennierna årligen ökar inlagringen av kol motsvarande totalt cirka 2,4 miljoner ton koldioxid per år. Att öka inlagringen av kol i marken och att bibehålla befintligt markkol är viktigt för att öka och bibehålla markens bördighet och är en viktig del i att minska klimatpåverkan. Produktionssystem med bete har många fördelar, bland annat för djurens välfärd och genom att djuren omvandlar för människan osmältbar biomassa till näringsrika livsmedel. Dessutom bidrar abete av svenska naturbetesmarker till att livsmiljöer för många hotade arter bibehålls. Det är dock inte troligt att inlagring av kol i betes- och fodermarker helt eller till stor del kan kompensera för de utsläpp av växthusgaser som djurhållningen orsakar utom i enskilda undantagsfall. En klok avvägning mellan flera miljömål och sociala aspekter behöver göras för att komma fram till vad som kan anses vara en lagom stor mängd idisslare i Sverige och globalt