Kollaborativt skådespel i virtuella miljöer

Motion capture systems are becoming more common within the entertainment industry, used for capturing actor’s movements and performances for animation purposes. However, the empty setting in which these performances take place differ a lot from traditional acting scenarios usually comprised of de- tailed sets, costumes and props. The main challenges actors face is the mental work required to visualize an environment or characters that is not physically there. Furthermore, without proper reference it is difficult to find the right natural movements for one’s differently proportioned character, as well as acting towards such a character. By constructing a system utilizing virtual reality (VR) headsets in combination with motion capture technology, the goal was to bring both the environments and characters into the live performance. The evaluation was conducted by comparing when a pair of users performed a scene in both the traditional motion capture setup and the VR setup. It was decided to measure their overall sense of embodiment as many of the underlying elements align with immersive qualities. This includes measuring their sense of presence, agency, and their connection to their character but also their acting partner’s character. Qualitative data was gathered through post-performance interviews and a questionnaire where participants rated different statements related to the sense of embodiment using a 5-point Likert scale. The final results implies that the VR system improves some aspects associated with embodiment in comparison to the traditional setup. This in turn changed the way the participants performed the scenes. The majority stated that they had an easier time of portraying their characters when in VR. From the interviews conducted it seemed that the participants had an easier time playing towards the environment, as well as towards their acting partner, due to them being able to play off and react to things they could actually observe.Motion Capture-system har under den senaste tiden växt i popularitet, speciellt inom underhållningsbranschen. Med dessa system är det möjligt att spela in en skådespelares rörelser och sedan använda informationen för att animera 3D-figurer. Detta resulterar oftast i mer naturliga och verklighetstrogna animationer. Området där dessa uppträdanden äger rum skiljer sig dock markant från de mer traditionella scenarion som skådespelare oftast finner sig i. Istället för att ta användning av rekvisita, kostymer och detaljerade scener utspelar sig det mesta i relativt tomma lokaler. Detta medför vissa utmaningar, främst den stora mentala bördan av att konstant behöva visualisera miljö och karaktärer som fysiskt inte finns på plats. Svårigheter uppkommer även när skådespelare måste arbeta fram rätt rörelser samt referenspunkter, då de kan tvingas spela med karaktärer som skiljer sig i storlek och proportion från de verkliga skådespelarna. Genom att konstruera ett verktyg som utnyttjar både Virtual Reality (VR) och Motion Capture-teknologi är målet att transportera skådespelarna till av- sedd miljö, där de kan uppleva alla interaktioner utifrån sina karaktärers perspektiv. Utvärderingen utfördes genom att låta två skådespelare tillsammans spela upp samma scen i både traditionell Motion Capture såväl som i det nya VR-upplägget. Det var bestämt att mäta olika delar av deltagarnas virtuella för- kroppsligande eftersom många av dessa aspekter överlappar med det önskade resultatet av att förbättra skådespelarens immersion. Kvalitativ data samlades genom att intervjua deltagarna efter varje uppträdande, de fick även fylla i ett frågeformulär där de betygsatte diverse påståenden kopplade till virtuellt för- kroppsligande med hjälp av en 5-poängs Likertskala. De slutgiltiga resultaten indikerar att VR-verktyget, i jämförelse med det traditionella systemet, förbättrade vissa aspekter associerade med virtuellt förkroppsligande. Detta ledde till förändringar i hur deltagarna uppträdde, då majoriteten av dem konstaterade att de fann det lättare att porträttera sina karaktärer i den virtuella miljön. Ut- ifrån intervjuerna kan det även konstateras att deltagarna fann det lättare att skådespela i relation till den virtuella miljön, så väl som sin motspelares karaktär, eftersom det nu fanns visuella referenser att förhålla sig till