Strategiska trösklar och taktiska separatister : hur Ryssland hanterade eskalation i Georgien och Ukraina

Försvarsmaktens strategiska koncept förutsätter att Sverige kommer att få stöd från någon utomstående part i händelse av krig. Ryssland har vid två tillfällen under 2000-talet invaderat länder i sitt närområde och lyckats hålla dessa krig bilaterala och samtidigt uppnått sina målsättningar. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur det ryska militära maktmedlet har bidragit till att hålla de undersökta konflikterna på önskad eskalationsnivå utan att de utvecklades till regionala eller globala krig, samt genom framtagandet av ett analysverktyg för att studera empiriska fall av eskalation bidra till forskningen om eskalation. Undersökningen visar att Ryssland genom att kombinera avskräckning och medvetna eskalationer som inte påverkade målsättningarna för krigen lyckades hantera eskalation. Eskalationen i konflikterna har följt ett gemensamt mönster avseende det ryska militära maktmedlet som haft en större tendens att använda sig av horisontell eskalation jämfört med separatisterna som oftast eskalerat vertikalt. Användandet av separatister har möjliggjort för Ryssland att distansera sig från krigen vilket kan ha bidragit till att konflikterna har kunnat hållas lokala, men har samtidigt försvårat ledningen och därmed ökat risken för oavsiktlig eskalation. Det innebär att sannolikheten för att Ryssland vid ett krig mot Sverige skulle kunna kontrollera eskalation så att konflikten hålls bilateral är liten