Spridning av simblåsemasken Anguillicola crassus hos ål i svenska kustvatten

The swimbladder nematode Anguillicola crassus was first observed in Sweden in 1987. The dispersal of the eel parasite was noted to be confined to fresh waters and to cooling water effluent areas in the Baltic Sea, whereas the colonization at the Swedish west coast developed very slowly, despite the presence of the parasite also in this coastal region. The present compilation of data on this particular parasite in eel confirms the very slowspread of A. crassus at the Swedish west coast. The prevalence of the parasite as well as the intensity (the number of parasites per parasitized eel) is much lower on the west coast, especially in Kattegat and Skagerrak, than in the Baltic Sea. This observation supports the view that the spread of A. crassus is prevented by high salinity (i.e. above 8-10 PSU). It can also be noticed that the only studied locality free of A. crassus on the west coastis in the Koster archipelago, which could be due to the great depths which surround the islands, isolating them from the mainland. It was also observed that the parasite now is firmly established at several sites in the Baltic Sea, and that the spread of A. crassus cannot be solely linked to cooling water discharges as previously stated. It also appeared as if the infected eels have the ability to defend themselves against the parasite since the intensity as well as the prevalence of the parasite tended to stabilize or even decline at the most infected sites in the Baltic Sea.Simblåsemasken Anguillicola crassus observerades hos ål i Sverige för första gången 1987 (Hellström et al 1988, Lindesjöö 1988). Parasiten härstammar från Ostasien, sannolikt har den spritts till Europa genom import av levande ål (Anguilla japonica) från Stilla havsregionen (Neumann 1985). I Centraleuropa har ytterligare arter av rundmasksläktet Anguillicola påträffats, men i Sverige tycks endast A. crassus ha en fast etablering (Höglund och Thulin 1994). Spridningen av A. crassus till Sverige är oklar; 1987 påträffades parasiten i såväl transitsändningar (Lindesjöö 1988) som i blankål (Anguilla anguilla) vid ostkusten (Hellström et al. 1988). Närheten till smittade bestånd i Tyskland och Danmark, där parasiten observerades 1982 (Neumann 1985) respektive 1986 (Koie 1988), torde dock ha inneburit att smittspridning till svenska kustvatten var i det närmaste oundviklig. Parasiten har en komplicerad, men effektiv, livscykel som tillförsäkrar den en god spridningsförmåga i många av ålens uppväxtmiljöer (De Charleroyet al. 1990). De vuxna individerna uppehåller sig i ålens simblåsa, där de livnär sig på att suga blod från värddjuret. Parasiten är ovovivipar, vilket innebär att larverna kläcks fullständigt utvecklade i honans äggledare. Larverna lämnar värddjuret via simblåsans förbindelse med svalget ut till det omgivande vattnet med fiskens avföring. Genom rörelser i bottensedimentet lockas kräftdjur av olika slag att beta av larverna. I kräftdjuret utvecklas en infektionsduglig larvform, s k L-3 larv. Larverna kan under detta stadium åter infektera ål när den äter av parasitlarvernas mellanvärdar. Larverna penetrerar fiskens tarmvägg och simblåsevägg för att i simblåsan slutligen utvecklas till vuxna individer, varigenom livscykeln sluts. A. crassus anses framförallt vara anpassad till söt- och brackvatten, då hög salthalt minskar (>8-10 PSU) överlevnaden under det frilevande stadiet (De Charleroy et al. 1989, Kennedy och Fitch 1990, Pilcher och Moore 1993). Emellertid kan mellanvärdar som gärs (Gymnocephalus cemua), nors (Osmerus eperlanus) och svart smörbult (Gobius niger), i vilka larverna ligger incysterade och därmed inte påverkas av det omgivande vattnets salthalt, fungera som spridningsvektorer i marina miljöer, om den infekterade fisken där blir uppäten av ål (Haenen och van Banning 1991, Haenen et al. 1994, Höglund och Thomas 1992). Hög temperatur minskar också larvernas överlevnad under det frilevande stadiet, men i gengäld ökar deras förmåga att infektera värddjur med stigande temperatur (DeCharleroy et al 1989). Simblåsan kan skadas och dess funktion nedsättas av de angrepp på simblåsans blodkärlsnätverk som de vuxna parasiterna utsätter den för och av larvernas penetrering av simblåseväggen (van Banning och Haenen 1989). Dessa angrepp kan bl a ge upphov till en onaturlig ökning av bindväv i simblåseväggen, som minskar dess elasticitet och försämrar dess förmåga till tiycktutjämning. Farhågor har framförts om att patologiska förändringar till följd av massiva parasitangrepp kan påverka ålens förmåga till tryckreglering vid vertikala förflyttningar under lekvandringen. Spekulativt skulle då på sikt rekryteringen av ål till Europa kunna påverkas negativt. Föreliggande sammanställning av Kustlaboratoriets undersökningar av A.crassus förekomst i svenska kustvatten tjänar två syften: att ge en beskrivning av dess spridning i olika kustavsnitt och att analysera observationerna ur ett epidemiologiskt perspektiv