Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar : Utvecklingen av kräftodlingen i Sverige under 1980- och 90-talen

Flodkräftodling i Norrland - biologiska och ekonomiska förutsättningar Flodkräftan utgör sedan länge en av de mest värdefulla sötvattensresurserna i Sverige. I början av 1900-talet uppgick årsfångsten i landet till uppskattningsvis 1 000-1 500 ton, men kräftpest och olika miljöförändringar har medfört att dagens fångst i naturvatten sannolikt är endast ca 50 ton. Endast en liten del av Norrland ingår i flodkräftans naturliga utbredningsområde, vilket nådde upp till mellersta Värmland, södra Dalarna och södra Hälsingland. Under de senaste ca 100 åren har emellertid gränsen flyttats åt norr och väster och idag (1996) fö­rekommer flodkräftor på minst 300 lokaler i Norrland. Genom denna utökade spridningökade allmänhetens intresse för kräftor och kräftodling i Norrland. I Västernorrlands och Jämtlands län inleddes i slutet av 1980-talet ett arbete med att skapa ett projekt för att studera förutsättningarna för norrländsk odling av flodkräfta. Fiskeriverket, med Sötvattenslaboratoriet i Drottningholm engagerade sig i detta arbete och 1989 inleddes forsknings- och försöksprojektet ”Kräftodling i Norrland”. Försöksodlingar byggdes upp i Ensillre i Västernorrlands län och i Vaine i Jämtlands län, medel ställdes till förfogande av en rad finansiärer och en projektorganisation byggdes upp. Projektet avsågspågå under två treårsperioder, eller sammanlagt sex år. Syftet med föreliggande rapport är att sammanställa tillgänglig kunskap om odling av flodkräfta, med särskild inriktning på norrländska förhållanden. Samtidigt utgör den en slutrapport över ekonomi och organisation i ”Kräftodling i Norrland”, riktad till projektets intressenter och finansiärer. Erfarenheterna från ”Kräftodling i Norrland” utgör vä­sentliga delar av rapporten. En utveckling av kräftodling i Norrland bedöms vara motiverad utifrån kommersiella, regionalpolitiska och turistiska skäl, men även bevarandeaspekten är betydelsefull. I Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets nyligen publicerade ”Åtgärdsprogram för flodkräfta” pekas på att odlingsproducerade flodkräftor kan komma att användas till återetableringar i pestdrabbade och i försurade/kalkade vatten. Med erfarenheterna från projektet och uppgifter hämtade från tillgänglig litteratur kan vi ge följande råd till framtida kräftodlare. Åretruntdammar bör vara relativt stora med flacka strandprofiler och de bör anläggas i ”täta” jordarter. Sommardammar bör vara små, grunda och tömningsbara för att underlätta insamlingen av småkräftorna. Det är viktigt att noga kontrollera råvattentäkterna inför odlingsstarten. Därigenom kan problem med dålig vattenkvalitet och olika fiskarter undvikas. För reglering av åretruntdammars vattenstånd och förtömning fungerar de plastmunkar som finns i marknaden tillfredsställande. Munkarna bör placeras i ”brunnar” av grova plåtrör i dammvallarna för att de inte skall frysa. Rikligt med gömslematerial fördelas på bottnarna. Lämpliga undervattensväxter bör planteras i dammarna. Växterna bidrar till att höja produktionen av viktiga födoorganismer. Kläckerilokaler med tråg eller bassänger, recirkuleringssystem, filter och uppvärmningsutrustning behövs för vinterförvaring av avelskräftor och för produktion av kräftyngel. Kläckning av”strippad” rom som inkuberas i kläckningsapparat vid 18-20 °C ger bäst kläckningsresultat. Efter ynglens första skalömsning efter ca 10 dygn kan de samlas ihop och överföras till tråg eller sommardammar för vidare uppfödning. Kräftors tillväxt styrs av skalömsningar under tillväxtsäsongen. I dammar bör de kunna ömsa två gånger per säsong och därmed nå en tillväxt av ca 10 mm CL (motsvarar ca 20 mm TL) per säsong. Om denna tillväxt kan uppnås kan kräftbeståndet i en kräftdamm öka sin biomassa med ca 40%, vilket bör kunna ge utrymme för en ekonomisk avkastning.Utvecklingen av kräftodlingen i Sverige under 1980- och 90-talen 1 Sverige finns två kräftarter, den inhemska flodkräftan (Astacus astacus) och den införda amerikanska arten signalkräfta (Pacifastacusleniusculus). Bägge arterna odlas och bägge finns i vilt tillstånd. Flodkräftan har liksom alla europeiska arter drabbats av kräftpesten genom införda amerikanska kräftor på 1860-talet till Europa. Till Sverige kom kräftpesten 1907. Man beräknar att endast 5% av det ursprungliga flodkräftbeståndet finns kvar. Mer och mer etablerar sig signalkräftan i svenska vatten. Denna art är liksom andra amerikanska arter resistent mot pesten. Vildfångade kräftor (och på senare år odlade kräftor) räcker inte till för att förse marknaden med kräftor. Sverige måste därför importera 2 000-3 000 ton kräftor per år. Odling av kräftor för konsumtion påbörjades under 1980-talet i Sverige. För att undersöka hur kräftodlingen har utvecklats i Sverige har författaren åkt runt till ett 20-tal odlingar i landet. Enkäter har skickats ut till fiskerikonsulenter i varje län och till både flod- och signalkräftodlare. Mer än 500 licenser för odlingar av kräftor med en kvantitet av 500 kg per år ellermer är givna med en total kvantitet av merän 500 ton. Därtill kommer många små odlingar som endast behöver anmäla till länsstyrelsen att man börjat odla. För närvarande utnyttjas ungefär 9% av den sökta odlingskvantiteten. I regel används s k semi-intensiv teknik för odling av kräfta, som mestadels sker i grävda dammar. Dammarnas konstruktion skiljer sig mycket, från långa dikesformade dammar, till runda, kvadratiska eller rektangulära former. Vattenkvalitén varierar mellan olika län och inom dessa. Temperaturen är avgörande för produktionen. Ju längre söderut ju högre produktion gäller generellt. pH-värdet varierar också starkt i olikaområden, men bör vara minst 6,5 och helsthögre. Kalciumkoncentrationen i vattnet bör vara relativt hög, omkring 20 mg Ca/l ellerhögre är att föredra. Det är viktigt att inte järn- och mangankoncentration överstiger 0,5 mg/l. Dammarnas växt- och djurliv har varierat starkt i denna undersökning. Det är viktigt att det finns gott om växter som kransalger, slinke eller andra lämpliga arter. Produktionen bör dock inte vara för hög så att dammen växer igen. Vattenpesten kan ibland tillväxa så kraftigt att dammarnas yta täcks helt och den måste därför hållas efter. Många djur som mink, häger, abborre och vissa insekter prederar på kräftorna och är således konkurrenter. I många fall är kräftor och deras fiender i balans och då nås ändå ett gott produktionsresultat. Odlingsmetoderna varierar i olika områ­den. När odlingen påbörjas sker isättning av sättkräftor (yngel eller vuxna kräftor). För vissa odlare har detta varit en stor kostnad. Äggbärande honor betalas med 20-125 kr/styck. Priset för övriga kräftor kan variera från 50 öre till 20 kr styck. I vissa fall sker storlekssortering och i andra fall sker inga sådana ingrepp i produktionsdammarna. De flesta odlare stödutfodrar. Det vanligaste fodret är fisk, potatis eller morötter. Många använder också cerealier (olika sädesslag). Endast 4% använder sig av pelleterat foder. Avkastningen i denna undersökning varierar mellan 60 och 430 kg per ha för flodkräftor och mellan 50 och 680 kg för signalkräftor. Den största avkastningen av odlade flodkräftor har Gotland, Blekinge och Kalmarlän. De producerade 80% av den totala svenska skörden på 12,3 ton år 1995. Motsvarande siffra för signalkräfta var 41,8 ton. Mest skördades i Blekinge och Kristianstads län. Tillsammans med Kalmar, Malmöhus och Skaraborgs län togs 91,6% av skörden i dessa fem län. Totalt kan man uppskatta den vilda fångsten till 400 ton och den odlade till ca 55 ton.Det innebär att mer än ca 14% av totalproduktionen är odlad. Dessa siffror är säkert i underkant och den inhemska produktionen ligger troligen kring 500 ton totalt. Med en import på ca 2 500 ton innebär det en totalkonsumtion på minst 3 000 ton, alltså en per capita konsumtion på 0,3 kg kräftor varje år. Rapporten består av två olika rapporter.