Riksintressen för kulturmiljövården – Prövningar i mark- och miljööverdomstolen 2011–2019

Miljöbalkens hushållningsregler syftar till att ur ett långsiktigt perspektiv säkra tillgången till viktiga mark- och vattenresurser genom ett ändamålsenligt utnyttjande. Företräde ska ges användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Flera typer av intressen har pekats ut som särskilt skyddsvärda ur ett hushållningsperspektiv, kulturmiljön är ett av dessa. För kulturmiljöer som bedöms vara av riksintresse gäller ett absolut förbud mot påtagligt skadlig påverkan. Planläggningen av mark- och vattenområden är av största vikt för utnyttjandet av dessa resurser. Denna planläggning är som utgångspunkt en kommunal angelägenhet. Hushållningsreglerna riktar sig till alla de myndigheter som kan komma att tillämpa dem i sin verksamhet. Undersökningen syftar till att beskriva vad ett riksintresse för kulturmiljövården är. Metoden som tillämpas är rättsdogmatisk. Analysen av rättspraxis anlägger också ett visst de facto-perspektiv. Framställningen består av tre huvudsakliga delar, där studien av rättspraxis är den mest omfattande. I den första delen beskrivs den materiella lagstiftningen på området, framför allt reglerna i miljöbalken och plan- och bygglagen. Innehållsmässigt ger bestämmelserna i miljöbalken inte särskilt mycket vägledning kring frågan om vad ett riksintresse för kulturmiljövården är. Den andra delen fokuserar på de ansvariga statliga myndigheternas praktiska arbete med att utpeka de riksintressanta kulturmiljöerna samt regelverket som styr detta arbete. De viktigaste aktörerna på området är Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och kommunen. Den tredje delen redogör för praxis på området. Prövningarna rör mestadels den kommunala planläggningen, men också ärenden om förhandsbesked och miljömål. Riksintressena förekommer även i ett flertal fall där hushållningsreglerna inte är direkt tillämpliga. Resultaten visar att riksintressen för kulturmiljövården är ett kulturmiljöskydd av eget slag. Till innehållet handlar det om ett skydd för vissa kulturvärden, inte ett område som det uttrycks i lagstiftningen. Skyddet är av momentan karaktär. Avgörande för skyddets omfattning är främst Riksantikvarieämbetets och Länsstyrelsens bedömningar, inte domstolarnas. Vidare visar resultaten på vissa oklarheter i rättstillämpningen, särskilt vad gäller prövningar av bygglov.The Basic provisions concerning the management of land and water areas in The Swedish Environmental Code aim to secure the long-term access to important resources by utilizing them in the most appropriate ways. Priority shall be given to use that promotes good management from the point of view of public interest. A number of resources of particular importance have been pointed out, one of these are cultural environments. For cultural environments of national importance there is a strict prohibition against palpably harmful measures. Planning the use of land and water areas is of great importance for the utilization of these resources. This planning is mainly a municipal responsibility. The management provisions are addressed to the public authorities, not private individuals. The essay aims to the describe what a cultural environment of national importance is. The paper uses the legal dogmatic method, with an addition of a de facto perspective on the case law. The text comprises of three main parts, where the study of case law is the most comprehensive. The first part describes the fields relevant material legislation, mainly provisions in the Environtmental Code and the Planning and Building Act. The Environmental Code does not give much information concerning what constitutes a cultural environment of national importance. The second part focuses on the government authorities responsible for pointing out the cultural environments of national importance, and the provisions that guide their work. The most important government authorities in this field are, along with the municipalities, The Swedish National Heritage Board and the County Administrative Board. The third part describes selected case law for the period of 2011–2019. The case law mainly concerns the municipal planning, but also matters of advance notice and environmental cases. The cultural environments of national importance also occur in cases where the management provisions are not directly applicable. The results show that the protection of cultural environments of national importance is a legal protection of its own kind. The content of the protection concerns cultural values, not the protection of areas as is implied by the wording used in the provisions. The protection is of a temporary nature. The extent of the protection is in practice mainly decided by the assessments of the Swedish National Heritage Board and the County Administrative Board, not those of the courts. The results also point towards a few obscurities, in particular in cases concerning building permits