En aktionsforskningsstudie om vad som kan möjliggöra eller begränsa kollegialt lärande i en samtalspraktik.

Syfte: Syftet är att undersöka vilka faktorer som möjliggör och begränsar kollegialt lärande i en samtalspraktik samt genom aktionsforskning undersöka hur samtalspraktiken kan utvecklas för att skapa bättre förutsättningar för kollegialt lärande. Teori: Teorin om praktikarkitekturer (Kemmis & Grootenboer, 2008) har använts för att analysera hur kulturella-diskursiva, materiella-ekonomiska och social-politiska arrangemang möjliggör och begränsar den samtalspraktik som kännetecknar kollegialt lärande. Metod: Ansatsen till den här studien är aktionsforskning och tre aktioner genomfördes för att möjliggöra att samtalspraktiken skulle kunna skapa bättre förutsättningar för kollegialt lärande. Datamaterialet som har samlats in består av inspelningar av den samtalspraktik som har studerats och self-reports som deltagarna har skrivit. Inspelningarna har analyserats utifrån hur många ord varje deltagare säger, hur många gånger deltagare avbryter varandra och vilka frågeställningar som används. Self-reports har analyserats med hjälp av en kvalitativ textanalys. Teorin om praktikarkitektur har använts för att lyfta fram vad som möjliggör eller begränsar kollegialt lärande i den studerade samtalspraktiken. Resultat: De två första ämneskonferenserna spelades in och transkriberades i syfte att analysera vad som var kännetecknade för samtalspraktiken. Resultatet visar att det fanns begräsningar som påverkades av samtalspraktikens praktikarkitektur. Begräsningarna var att syftet med ämneskonferensen var otydligt, samtalstiden mellan deltagarna var ojämnt fördelad, det var många som avbröt varandra i samtalet och det användes få öppna frågeställningar. Utifrån det här resultatet bestämde deltagarna att syftet skulle tydliggöras i början på varje ämneskonferens, en samtalsmodell med hjälp av talkort skulle används för att utjämna samtalstiden samt lugna ned tempot i samtalet och en stödmall med öppna frågor för att underlätta att kunna ställa frågor till varandra. Resultatet från ämneskonferens fyra och fem visar att aktionerna möjliggjorde att samtalspraktiken utvecklades då syftet med varje ämneskonferens blev tydligare, samtalstiden blev jämnare fördelad och antal tillfällen som deltagarna avbröt varandra minskade. Däremot ökade inte antal öppna frågeställningar i samtalspraktiken mellan deltagarna. Genom aktionerna tillsattes en ny praktikarkitektur som möjliggjorde en förändrad samtalspraktik